Ankin Ljungman: Efter COP 17 i Durban – vad gör vi nu?

Helt krasst kan man summera COP 17 i Durban så här: Mötet räddade klimatregimen men lyckades inte ta de steg som krävs för att undvika en global klimatkatastrof. Med de låga ambitionerna från Durban kommer vi inte att klara att hålla ökningen under de två grader som är nödvändiga.

Så nu är det dags att blicka framåt och börja fylla ramverket från Durban med högre ambitioner. Politiskt ledarskap och finansiering är nycklarna till omställningen.

När Diakonia i sitt arbete för utveckling i fattiga länder möter den andinske bonden Alivio Aruquipa är det svårt att förklara varför ingen i de rika länderna vill ta ansvar när han säger: ”Glaciären betyder liv för oss, och vi har sett den smälta till hälften”. Och det är svårt att förklara varför han, och alla andra som inte skapade klimatförändringarna, ändå måste betala priset för de effekter som de orsakar.

Det är en enorm orättvisa att fattiga människor fortsätter betala klimatnotan. COP 17 misslyckades att hantera detta. Mer måste göras för att en global omställning ska ske och för att fattiga människor ska få chans att anpassa sig till klimateffekterna och utvecklas klimatsmart. Det som så uppenbart saknades i Durban för att kraftigt skynda på utsläppsminskningarna och stötta klimatarbetet i fattiga länder var en ambitiös internationell investering i klimatarbete. Beslutsfattarna måste investera oss ur denna kris, det finns ingen annan utväg, och därför är klimatfinansiering en nyckelfråga. Det handlar om överlevnad för människor i fattiga länder, nu, så vi kan inte bara fortsätta urholka biståndsbudgeten utan nya pengar måste till, och det måste vara pålitliga finansieringskällor på lång sikt.

Vi måste också se till att mekanismerna stimulerar en omställning mot en hållbar utveckling, det vill säga försvårar användning av fossil energi och förenklar och uppmuntrar till användning av förnyelsebar energi. Dessutom behövs insyn (i dessa mekanismer) för att kunna granska hur pengarna genereras och hanteras.

Men kanske viktigast av allt: ett rättvisekriterium, så att de rika länderna tar ansvar för de utsläpp som de orsakat och inte lägger bördan på bönder som Alivio Aruquipa, utan lyssnar till det han har att säga: ”Vår regering är fattig och kan inte hjälpa oss. De rika länderna kan göra det, det är de som har sett till att det blivit så här, så de borde betala.”

När man väl landat efter dramatiken i Durban så kan man inte låta bli att önska att våra ministrar Borg och Reinfeldt slutar bromsa, för nu krävs innovativa förslag inom EU, inte bara vaga förhoppningar om att marknadsmekanismerna i klimatavtalen ska stå för finansieringen. De har hur man än ser det inte levererat. Utan mer resurser till klimatarbetet kommer inte de nödvändiga insatserna ske. Dessutom vet vi att ju längre vi väntar, desto dyrare blir det….

Fotnot: Diakonia har tillsammans med Svenska Kyrkan och Forum Syd tagit fram en rapport där man beskriver och jämför några av de förslag till nya finansieringsmekanismer som lagts fram: ”Nya pengar – så kan klimatnotan betalas.”

About us