Där satt den! Det var nog fler än jag som kände så i lördags kväll när jublet bröt ut vid klimatkonferensen (COP21) i Paris. Efter år av förhandlande kom nästa alla jordens länder överens om ett avtal som inte bara innebär att vi har lagt oss på en nivå av minsta gemensamma nämnare, utan faktiskt har lyckats lägga fast vad som i grunden är en ambitiös agenda för att hantera en av vår tids största miljö- och utvecklingsutmaningar; en omställning till ett resurseffektivt och klimatsmart samhälle. Det är nämligen detta klimatfrågan handlar om. Det är inte längre en marginell miljöfråga utan i grunden en fråga om hur ett framtida välfärdssamhälle ska bli möjligt för en majoritet (och helst alla) jordens invånare i stället för som idag ett privilegium för en minoritet. Då kommer vi att behöva ställa om våra energi- och transportsystem, fundera över hur vi kan bygga resurseffektiva städer, hur vi kan få ett jordbruk som kan försörja jordens befolkning utan att utarma vitala ekosystem och orsaka nettoutsläpp av växthusgaser, och samtidigt också skapa arbete och utvecklingsmöjligheter för människor i alla delar av världen. Det är alla de här underliggande frågorna som gör klimatförhandlingarna så komplexa, så viktiga och så spännande!
För 6 år sedan avslutades klimatmötet i Köpenhamn (COP15) i vad som närmast kan likna vid kaos. Många, inklusive jag själv, kände frustration över hur det multilaterala systemet hade misslyckats med att nå fram till ett avtal som skulle ta vid när det så kallade Kyotoprotokollet löpte ut. Men mötet i Köpenhamn var inte enbart ett misslyckande och allt eftersom tiden har gått så är det faktiskt tydligt att kollapsen i Köpenhamn till viss del la grunden för succén i Paris. Hur kan det vara så? När världens ledare träffades i Köpenhamn så blev det uppenbart att så otroligt mycket hade förändrats i världen jämfört med när Klimatkonventionen trädde i kraft 1994 och även jämfört med situationen när länderna kommit fram till Kyotoöverenskommelsen 1997. Den stela uppdelning som fortfarande tillämpades mellan ”fattiga” och ”rika” länder gällde inte längre och klimatfrågan hade breddats. Länder som tidigare varit små utsläppare hade nu blivit stora och ett nytt klimatavtal som inte får med dem skulle bli allt mer verkningslöst. Geopolitiken hade förändrats med nya stater som krävde större påverkan (BRICS länderna). Vetenskapen hade presenterat nya analyser över allvaret av situationen vilket pekade på behoven av mer djupgående omställning av grundläggande samhällssystem. Vi var många som fnös åt ”Copenhagen Accord” men den har visat sig innehålla viktiga byggstenar för den process som kom att följa mötet. Här lyfts klimatfinansiering fram, behovet av att bygga på nationella planer och även det så kallade 2-gradersmålet.
Så, vad har vi då fått i Paris? Vi har bland annat fått ett avtal som vågar tala om 1.5 grader som en mer ambitiös målsättning. Det visar att länderna nu ser allt större möjligheter, inte minst tack vara en mycket snabb teknikutveckling. Vi har fått ett avtal som inkluderar alla länder, genom ett smart system av nationella planer; planer som bygger på länders egna förutsättningar och förmåga att arbeta med att begränsa utsläpp och minska negativ påverkan från klimatförändringar. Vi har fått en process på plats som innebär att ländernas arbete ska redovisas och utvärderas och där hela grundtanken är en ökad ambition över tid; när än bättre förutsättningar och tekniska lösningar finns på plats. Vi har fått ett avtal som tydliggör att även klimatanpassning har globala dimensioner och kräver internationell samverkan. Till och med finansieringsfrågorna har förtydligats. Visst, mycket återstår att klargörande under kommande år, men en stabil grund är lagd.
Är avtalet i Paris bra för näringslivet? Spelar det över huvud taget någon roll? Absolut. Det var intressant – och stimulerande – att se hur näringslivet och även tex städer drev på diskussionerna i Paris. Från att ha tidigare agerat som bromsklossar är nu många företag (om än inte alla) påtryckare och kräver tydligt, politisk agerande. Och jag menar att avtalet är ett viktigt steg i den riktningen. Det finns nu en politiskt uttalad global målsättning som kommer att sätta spelregler framöver vad gäller styrmedel, utveckling och investeringar. De nationella planerna kan ses som utvecklingsplaner, som både skapar grunden för tydligare nationella målsättningar men även ligger till grund för investeringar och omställning. Det innebär inte minst affärsmöjligheter. Men – fortfarande återstår mycket arbete som sagt; det finns inga skrivningar om gemensamma nivåer på tex koldioxidskatter eller andra tydliga, globala regelverk som skulle kunna skapa en bättre och mer rättvis spelplan och långsiktighet. Jag menar att näringslivet, allt från företag till nationella och internationella branschorganisationer, måste fortsätta att trycka på och vara aktiva, konstruktiva partners i det fortsatta klimatarbetet. Det är nu också ett bra läge att sätta upp tydliga, egna målsättningar om fossilfri verksamhet eller ”netto 0” – om alla företag (och städer) gör det, då når vi en mycket lång bit på vägen för att uppnå det resurseffektiva, klimatsmarta välfärdssamhället! Efter Paris finns det inget längre att vänta på!
