”Tänk om vi kunde få politikerna att se möjligheterna”. Så sa en av vd:arna i ett av Hagaföretagen då vi hade internt vd-frukostmöte med Johan Rockström, chef för Resilience Centre, i förra veckan.
Direkt efter Rockströms dragning var det en något matt stämning i rummet – kurvorna åt fel håll oavsett om det gäller klimat, fiske eller fosfor. Vi använder för mycket resurser och utsläppen ökar. Ganska snart började samtalet mellan Rockström och vd:arna att handla om vem som kan lösa problemen, varför resursfrågorna inte toppar regeringens agenda, om hur samspelet mellan politiken och näringslivet skulle kunna förbättras, problemet med att politiken är kortsynt, bristen på vision i politiken och politikerna missar att se möjligheterna med den gröna omställningen.
Varför så mycket fokus på politiken? Det är väl bara för företagen att börja gräva där man står? Helt rätt, men man kan gräva hur mycket man vill – till sist kommer man till en gräns där man behöver stöd från politiken för att kunna vara än mer resurseffektiv, utsläppssnål och bidra till att ställa om till den kolsnåla ekonomin. Det är politiken som skapar ramarna och till bidrar till förutsättningarna för näringslivet.
Företagen i Hagainitiativet har satt upp målet att minska sin klimatpåverkan med minst 40 % till 2020, och några av företagen går ännu längre. Det finns många åtgärder man kan göra för att minska sin klimatpåverkan i företaget men alla företag kommer till en punkt då politiken behöver bidra med rätt förutsättningar. Som vd:arna i Hagainitiativet nyligen skrev på DN Debatt: ”För att det ska vara lönsamt med ambitiösa klimatmål krävs inte bara att framtidens kunder ställer tuffare krav, utan också en politik som tar ledningen med ekonomiska styrmedel och långsiktiga mål.”
Det hörs allt oftare att det nuförtiden är mer tryck på resurs- och klimatfrågor i näringslivet än i politiken. Det är ju också därför Haga-vd:arna på DN Debatt uppmanade Reinfeldt att ta ledarskap i klimatfrågan på samma sätt som han gjort om pensionsåldern. Frågorna är lika; kakan som ska delas är begränsad och det krävs kontroversiella beslut på kort sikt.
Hur får man då politikerna att se möjligheterna? Hur får vi upp resurs- och klimatfrågan på toppen av den politiska agendan? Ett av de absolut bästa argumenten kommer från Sir Nicolas Stern som skrev Sternrapporten som beställdes av den brittiska regeringen och som fick genomslag världen över: Kostnaden för fem graders medeltemperaturökning fram till år 2100 skulle uppgå till 5-20 procent av världens BNP. Däremot skulle det bara kosta en procent av världens samlade bruttonationalprodukt fram till år 2050 att bromsa de skenande växthusgasutsläppen om det görs i god tid.
Det andra goda argumentet är att visa på vinsterna med att ställa om; Hagaföretagen vittnar om hur lönt det är att gå före redan nu – och med rätt styrmedel blir fler åtgärder lönsamma.
Sverige borde ta fasta på båda dessa perspektiv och konkret beräkna dem i kronor och ören: Hur dyrt blir det om vi inte agerar och hur mycket kan vi tjäna på att ställa om tidigt. Gör dessa utredningar nu. Jag är övertygad om att resultatet tydligt visar att ”vänta och se” är både klimatmässigt dumt och budgetmässigt dyrt.
