Under lång tid har klimatdebatten dominerats av ekonomiska argument. Kostnaderna för olika åtgärder att reducera utsläppen har analyserats både fram och tillbaka. Inte minst viktigt har varit att bedöma hur konkurrenskraften för olika länder och företag skulle utvecklas. Men analyserna går längre än så. I IPCC:s senaste rapport görs till och med försök att bedöma hur BNP globalt skulle påverkas av åtgärder för att klara det s k 2-gradersmålet. ”Inte mer än 0.06 % av BNP”, enligt FN:s forskarpanel. Hur man nu över huvud taget kan räkna fram något sådant?!
Ekonomiska argument är självfallet viktiga. Allt vi företar oss med skattemedel ska göras med respekt för kostnaderna. Termen ”kostnadseffektivt” har därför fått en central plats i varje diskussion om reduktioner av utsläppen. Samtidigt får vi inte ha en övertro på vår förmåga att beräkna vad som är kostnadseffektivt. Att t ex bedöma kostnaderna för att inte vidta åtgärder inrymmer stora svårigheter. Vidare: att bedöma spinoff-effekterna av satsningar på ny teknik för att minska klimatpåverkan – där tekniken ofta är dyr i början – är näst intill omöjligt. Överhuvudtaget måste perspektivet förskjutas. De allra flesta åtgärder som övervägs för att reducera klimatpåverkan har karaktären av investeringar för framtiden – för att göra samhället bättre och mera hållbart.
Vad klimatdebatten i första hand måste handla om är vårt gemensamma ansvar både för människors välbefinnande, nu och i framtiden, och för övriga livsformer på planeten. Den diskussionen har på något egendomligt sätt hamnat i skymundan fram till idag. Det är därför påvens nyligen publicerade encyklika är så viktig.
Plötsligt stiger påven fram med självklar moralisk auktoritet och talar om just detta: Vårt ansvar för allt liv på planeten. Påven talar inte bara klimat. Han analyserar med lika stort allvar hoten mot många centrala ekosystem och den biologiska mångfalden. Han vänder sig emot våra slösaktiga produktions- och konsumtionsformer och riktar särskilt stark kritik mot alla dem som tjänar pengar på att förstöra miljön.
”Atmosfären tillhör oss alla”, heter det i encyklikan. Därmed har påven också riktat en stark uppmaning, i första hand till industriländerna, att ta ansvar för våra historiska utsläpp. USA, Europa, Japan och Ryssland svarar för mer än två tredjedelar av de samlade klimatutsläppen över tid. Vi har byggt vår levnadsstandard på billig fossilenergi, och samtidigt fyllt upp atmosfären med växthusgaser. Därmed har vi kraftigt reducerat utvecklingsländernas möjligheter till samma typ av utveckling. Om vi inte är beredda att betala för deras investeringar i kolsnål teknik sviker vi vårt ansvar både mot dagens fattiga människor och mot morgondagen.
Ett nyligen publicerat initiativ ”A Global Apollo Program to Combat Climate Change” understryker nödvändigheten att snabbast möjligt ersätta fossilenergin. Det vill man göra med omfattande satsningar på förnybar el, effektivare batteriteknik och smarta nät. Energiforskningen i världen får bara sex miljarder dollar årligen av statliga medel. Samtidigt satsar regeringarna mer än 500 miljarder dollar på subventioner av fossila bränslen. Man frågar sig hur den fördelningen är möjlig?!
Om vi lägger Apolloprogrammet till det nödvändiga stödet till utvecklingsländernas investeringar i alternativ teknik talar vi om många tiotals miljarder dollar årligen. Mycket pengar i sig, men en spottstyver jämfört med vad som till exempel satsades på att rädda banksystemet under finanskrisen. Sverige är glädjande nog ett av få länder som hittills lovat ställa upp med extra finansiering för att stötta behov som dessa.
Låt oss se till att påvens starka betoning av vårt moraliska ansvar för liv på jorden, liksom för fattiga människors sårbarhet, som en konsekvens av klimatförändringen, samt deras självklara rätt till utveckling, får stort utrymme i diskussionerna inför Paris. Det är bara om dessa perspektiv genomsyrar debatten som vi har en chans att rädda klimatet – och därmed oss själva.
