Anders Wijkman: Vad väntar vi på?

Knappt två månader återstår till klimatmötet i Durban. Förväntningarna är lågt ställda. Tanken på ett bindande avtal har skjutits på framtiden. I vissa delfrågor – som skydd för de tropiska skogarna – kan förhoppningsvis framsteg göras. Men bilden i stort är dyster.

Samtidigt visar de senaste rapporterna från forskningen att effekterna av klimatförändringen väntas bli allvarligare än tidigare bedömningar. Havsnivåhöjningen kan, enligt en sammanställning från SMHI, bli upp till två meter vid slutet av detta sekel. Vidare: Havsförsurningens effekter på marina ekosystem är mer omfattande än vad som tidigare varit känt. Avsmältningen av Arktis havsis sker snabbare än vad som bedömdes i IPCC:s rapport år 2007.

Slutsatsen av SMHI:s rapport borde rimligen vara att trappa upp arbetet för att minska utsläppen. Det mål som satts av världens regeringar – att undvika mer än två graders uppvärmning – borde skärpas till högst en och en halv grad. Som ett första steg borde naturligtvis EU-länderna skärpa sina reduktionsmål till 2020 – från 20% till 30%.

Men allt fokus i politiken ligger på den ekonomiska krisen. Det framstår som närmast naivt idag att förvänta sig att vare sig Bryssel och, än mindre, Washington skulle ge prioritet åt klimatfrågan. Politiken orkar sällan ta hand om mer än en stor fråga åt gången. Insikten om att den ekonomiska krisen samt krisen för både klimatet och våra viktigaste ekosystem hänger ihop – och bör angripas i tandem – är det fortfarande få som omfattar.  Ändå finns det forskning som visar att en omläggning mot en långt mera effektiv energi- och materialanvändning skulle ge rader av fördelar, även för ekonomin och sysselsättningen.

Stockholm Environment Institutes kontor i York har gjort en studie för Storbritannien som visar att en effektivare användning av olika material – som radikalt ökad återvinning och återbruk av metaller, effektivare materialutnyttjande i byggindustrin, längre livslängd för många av de produkter vi använder i vardagen och minskat matsvinn – skulle ge minst 30 % lägre utsläpp av växthusgaser. Denna reduktion kommer alltså ovanpå de reduktioner som en utbyggnad av förnybar energi och investeringar i effektivare energianvändning skulle ge. En extra bonus skulle vara att antalet jobb i lokalsamhället ökar kraftigt för den serviceorganisation som behövs för att möjliggöra en effektivare materialanvändning. Fokus i ekonomin skulle ligga på bruket och användningen av varorna, inte på att hela tiden producera nytt. Schweizaren Walter Stahel har i sin nya bok ”The Performance Economy” visat fördelarna med en sådan strategi. EU-kommissionens nya ”Roadmap for a Resource-Efficient Europe” är inne på samma spår.

Vad som krävs för en utveckling i denna riktning är att ”tänka utanför boxen”.  En radikal omläggning av beskattningen – från att beskatta arbete till skatt på användningen av jungfruliga råvaror – skulle underlätta övergången. Men det finns inget som hindrar företag att på egen hand utveckla affärsmodeller som är inriktade på service och funktion, istället för på produktförsäljning.  Det finns goda exempel inom B2B. Michelin säljer inte längre däck till lastbilar – man hyr ut däcken. Xerox säljer inte kopieringsmaskiner – man erbjuder kopieringstjänster. Rolls Royce säljer inte jetmotorer – man hyr ut dem. Följden är en drastiskt reducerad materialåtgång samt lägre energianvändning. En stor bonuseffekt är lägre CO2-utsläpp.

En utveckling som denna har inte direkt med Durban att göra. Men eftersom förhandlingarna kört fast behövs okonventionella grepp som kan föra processen framåt. Att radikalt effektivisera energi- och materialanvändningen behövs av många skäl, som att undvika knapphet på olika råvaror och stigande priser, minska trycket på ekosystemen och reducera klimatpåverkan. Vad väntar vi på?