Alla dessa timmar, dagar, veckor, månader, år av diskussioner och förhandlingar. Alla dessa nätter. Alla dessa ord och åter ord. Alla dessa missförstånd och all misstro. Ändå ger vi inte upp, utan fortsätter framåt – två steg framåt och ett båkat, tre steg framåt och två och ett halvt bakåt. Ofta på stället marsch. Alla som kommit i kontakt med de internationella klimatförhandlingarna vet att de inte är lätta. Inga FN-processer är lätta. Det är trots allt nästan 200 länder som ska komma överens, från olika utgångspunkter och med olika bevekelsegrunder. Klimatförhandlingarna under FNs ramkonvention om klimat, UNFCCC, är kanske den svåraste av alla multilaterala processer. Samtidigt är det en av de allra viktigaste.

Tanken är att vi ska fatta beslut om en ny global klimatöverenskommelse vid COP 21 i Paris i december 2015. Det var detta vi skulle gjort i Köpenhamn 2009. Vi vet hur det gick den gången. I Paris kan vi inte misslyckas, för jag är rätt säker på att vi inte får fler chanser. Är då förutsättningarna bättre denna gång? Jag tror det. För det första är den vetenskapliga grunden ännu tydligare. De IPCC-rapporter som presenteras nu talar sitt tydliga språk: klimatförändringarna är ett faktum och dess effekter visar sig redan. För det andra är det politiska läget bättre. Det stora flertalet länder vill verkligen se en ny klimatöverenskommelse. Det gäller inte minst de två viktigaste: USA och Kina. För det tredje vill man inte misslyckas ännu en gång. Politiskt momentum håller på att byggas upp och Ban Ki-moons toppmöte i september blir ett led i detta.

Vid COP 17 i Durban 2011 bestämdes att vi i Paris 2015 skulle fatta beslut om ”ett protokoll, ett annat rättsligt instrument eller ett överenskommet utfall med rättslig verkan”. Många, långa timmar låg bakom den formuleringen, som var det närmaste man kunde komma ett mandat om ett rättsligt bindande avtal. Jag tror det är möjligt att i Paris anta en rättsligt bindande överenskommelse, kanske till och med ett protokoll. Det blir sannolikt ett ganska avskalat dokument, som sedan kommer att behöva kompletteras och förfinas med olika COP-beslut, som reglerar detaljerna. Allt behöver vara klart till 2020, då den nya överenskommelsen ska träda i kraft. Utsläppsbegränsningar är det viktigaste.

Samtidigt måste andra komponenter såsom anpassning, finansiering, kapacitetsutveckling, tekniköverföring och transparensfrågor finnas med. En knäckfråga är hur vi får med alla världens länder och hur vi får alla att bidra, enligt principen om gemensamt, men differentierat ansvar och olika förmågor. Det gäller att ta ett steg förbi den tidigare strikta uppdelningen mellan i- och u-länder, även om det fortfarande finns ett motstånd mot att skrota de annex där denna uppdelning regleras.

En annan stötesten är hur vi får till en överenskommelse som alla uppfattar som rättvis. Att tvinga länder till något de inte är beredda att göra är mycket svårt, för att inte säga omöjligt.  Vi har därför rört oss från idén om ett toppstyrt instrument till en högre grad av frivillighet. Men det är viktigt att inte därmed hamna i något som inte är tillräckligt ambitiöst. Vi måste kunna nå målet om att begränsa den globala temperaturökningen till under två grader. Tanken är att så många länder som möjligt ska presentera sina bidrag om utsläppsbegränsningar senast första kvartalet nästa år och att länderna också ska presentera information (s k up front information) om hur man tänker sig att bidraget relaterar till tvågradersmålet. En uppskalningsmekanism som möjliggör en ökning av åtagandena behöver finnas med. Många u-länder är villiga att bidra, förutsatt att de får stöd. Det handlar inte bara om pengar, utan också kapacitetsuppbyggnad och tekniköverföring.

En mycket viktig pusselbit är att få den gröna klimatfonden som fattades beslut om i Cancún 2010 att fungera. Fondens styrelse arbetar för detta, men tyvärr gick det ganska trögt vid senaste styrelsemötet. Sverige arbetar aktivt i styrelsen och vi är ett av få länder som redan aviserat ett initialt bidrag om 300 miljoner kronor till fonden. Detta har tagits emot mycket väl.

En kritisk massa av länder som kallar sig ”progressiva” bidrog till Durbanplattformen. Dessa länder möts regelbundet i den sk Cartagenadialogen. Det senaste mötet gick av stapeln i Marshallöarna, ett av världens allra sårbaraste länder. Chile, Kenya, Indonesien, Bangladesh och Dominikanska republiken är andra utsatta länder som stått värd för Cartagenadialogsmöten. Dialogen är fantastisk, men jag påminner alltid om att vi också måste bygga broar till dem som står utanför. En mäktig förhandlingskonstellation som skapats på senare år är de sk likasinnade u-länderna (Kina, Indien, Albaländerna, Saudiarabien, Egypten, Sudan mfl). Jag hävdar med en dåres envishet att vi måste försöka brygga över skillnaden mellan oss och dem.

Trots alla svårigheter och alla bakslag har UNFCCC åstadkommit mycket under åren. Ett stort antal institutioner och mekanismer har byggts upp, som arbetar för att nå konkreta resultat. Vid COP 19 i Warszawa fattade vi beslut om en skogsmekanism och en mekanism för att hantera förluster och skador, den senare efter en idog svensk medlingsinsats. När vi formulerar den nya överenskommelsen kommer vi att bygga på tidigare beslut. Vi tar hela tiden myrsteg framåt, men den nya klimatöverenskommelsen måste innebära ett rejält kliv. Den behöver dock stödjas av kompletterande initiativ, såsom klimat- och luftkoalitionen för att begränsa utsläppen av kortlivade klimatpåverkande luftföroreningar, vännerna till fossilbränslesubsidiereform, den nya klimatekonomin – i vilka Sverige spelar en viktig roll. Alla aktörer, på olika nivåer, behöver samverka. En ny global klimatöverenskommelse är en förutsättning för att vi ska rädda klimatet, men inte allena saliggörande. Det handlar ytterst om att bygga in ett hållbarhets- och klimatperspektiv i alla delar av alla samhällen och att ändra investeringsströmmar, från fossilt till lågkolalternativ. Om mer effektivt utnyttjande av resurser. Förhoppningen är att den nya överenskommelsen ska bidra till detta.

Skribent: Anna Lindstedt, Sveriges klimatambassadör, Miljödepartementet

Fotograf: Marianne Andersson/Regeringskansliet​