Miljöteknik är en av våra viktigaste kommande industrigrenar. Branschen växer dubbelt så snabbt som snittet av Sveriges näringsliv. Vi har en lång och djup kompetens inom området och det har chansen att ersätta bilindustrin och telekom som en av våra hörnpelare inom export. Trots detta har tidiga miljöteknikbolag har svårt att få finansiering. Jag upplever detta varje dag när jag får samtal från entreprenörer som söker pengar till sina bolag. Visst finns det många lycksökare och stollar, men det finns många duktiga entreprenörer med bra idéer. Tyvärr måste vi på Alder se att bolaget har minst 50 Mkr i omsättning innan vi har möjlighet att investera. Vi får tacka nej till många förslag.
Det finns tre skäl att miljöteknikbolagen har svårt att få pengar från sådana som Alder, dvs privata riskkapitalbolag.
1) Tidshorisonten är längre än för andra bolag
Miljöteknik handlar om att spara resurser och kräver ofta investeringar i fysisk infrastruktur. Det tar längre tid än att till exempel skala upp antalet användare på en nättjänst. Traditionella riskkapitalfonder har en investeringshorisont på 3-7 år medan miljöteknikbolagen ofta tar 10 år eller längre att nå skala och lönsamhet.
2) Svårt att får avkastning på stora belopp i tidiga faser
Affärsmodellen för en riskkapitalfond ser ut så att man tar en procentsats av investerat belopp som förvaltningsarvode samt en andel av avkastningen. För de pengarna ska man betala löner för anställda, lokaler, advokater etc. Vi på Alder räknar med att vi klarar att förvalta 10-12 bolag med våra 9 personer. Vi förvaltar 1,1 miljarder. Enkel matematik ger vid handen att vi måste investera i snitt 100 Mkr i varje bolag. Men ett tidigt bolag kanske bara behöver 2 Mkr, att investera 100 Mkr vore att bjuda in till resursslöseri. Vi måste alltså leta efter bolag som kommit längre och kan försvara en större investering.
3) Miljöområdet upplevs som belastat av politisk risk
Att miljöteknik ligger nära politikens område gör att många ser det som extra riskfyllt. Exemplen från vind- och solbranscherna där subsidier lett till först en boom och sen en krasch avskräcker. Denna risk är i mångt och mycket en myt. Miljöregler blir nästan alltid strängare. Några få undantag finns, såsom EU:s kemikaliedirektiv Reach. Problemet är snarare att det finns för få investerare med kompetens att bedöma den politiska risken i miljöbolag och som samtidigt har en bra kommersiell näsa. Här behövs det fler.
Här finns alltså ett marknadsmisslyckande och det finns ett skäl för staten att gripa in.
Lööf & Hatts nya gröna fond är därför ett bra initiativ. Tyvärr löser den inget av ovanstående problem. Fonden kan bara investera tillsammans med en privata investerare, vilket gör att problem 1 och 2 kvarstår. Den ska administreras av Almi, dvs av tjänstemän. Och vi vet vi att byråkrater och tjänstemän inte blir de bästa investerarna, vilket otaliga exempel på statliga riskkapitalfonder visar.
Alder investerar inte i tidiga bolag, men att nya framgångsrika bolag växer fram är viktigt för oss och för Sverige. Därför vill jag lansera en modell som jag tror skulle blir mycket framgångsrik. Den bygger på två element.
1. Vattentäta skott mellan statliga finansieringen och investeringsverksamheten
Professionella investerare som har riktiga incitament gör ett bättre jobb än tjänstemän och politiker när det gäller att hitta och utveckla nya bolag. Tyvärr är politikerna inte ens vidare bra på att hitta och utse professionella investerare. Det krävs därför att politikerna även lejer ut jobbet med att välja investerarna. Som tur är finns det kommersiella aktörer som arbetar just med att fördela ut pengar till riskkapitalfonder, på fackspråk kallas de ”fund-of-funds”. Dessa firmor arbetar med att på heltid utvärdera, välja ut, förhandla avtal med och följa upp riskkapitalfonder. Staten bör därför ge en dylik fund-of-fund i uppdrag att fördela de (helst) miljarder man vill investera i tidig miljöteknik. Ett liknande upplägg använde Sjunde AP-fonden när de bestämde sig för att investera i miljöteknik. Man uppdrog åt en Schweizisk firma, LGT Capital Partners att fördela mandaten. Turligt nog för oss på Alder blev vi en av dem som fick förtroendet.
2. Ny affärsmodell som stöder mindre investeringar som tar längre tid
Detta avsnitt blir lite tekniskt, så jag ber om ursäkt för det. Den traditionella modellen för riskkapital ser ut så att man får en procentsats av kapitalet som förvaltningsarvode (ofta 2%) som ska täcka löner och löpande kostnader. Sedan får man en vinstdelning (ofta 20%) av avkastningen, givet att man klarar ett visst golv på avkastningen (ofta 8%). Detta gör att stora investeringar premieras, förvaltningsarvodet blir ju 2 miljoner på en 100 miljoners investering, men bara 200.000 på en 10 miljoners investering. Ofta kostar varje investering 1-2 miljoner per år i löner, konsultkostnader, advokater etc. Därför bör den nya fonden ha ett fast förvaltningsarvode oavsett storlek på investering. Vinstdelningen bör också vara större procentuellt för att främja mindre och mer riskfyllda investeringar. 50% tror jag är en bra siffra. Det andra problemet gäller tidsaspekten. På grund av ränta på ränta effekten blir golvet innan vinstdelningen börjar progressivt högre ju längre tiden går. Efter 5 år är den 46% och efter 10 år 116%. Det gör att riskkapitalisterna måste ha ett kort tidsperspektiv. Därför bör den nya fonden ha ett fast krav på avkastning som inte är tidsbundet.
Jag tror att detta skulle kunna bli en mycket framgångsrik modell. Om staten anslår rejält med medel finns det möjlighet för nya investerarteam att bildas. Och det är precis det miljöteknikbranschens tidiga bolag behöver, professionella investerare med pengar som bryr som om just dem. Dessutom kan modellen, om den blir framgångsrik, bilda ny kommersiell standard. I så fall slipper staten starta nya gröna fonder och kan lägga pengarna på annat.
