Många tror att Sverige har en ambitiös klimat- och energipolitik enbart till följd av de senaste årens klimatdiskussioner på global nivå. Mer sanningen är att Sverige sedan decennier har drivit en långsiktigt smart politik som bidragit till att nästan hälften av energianvändningen i dag utgörs av förnybar energi. Den största delen av den förnybara energin, och av Sveriges energianvändning, utgörs av bioenergi. Men hur kan det egentligen komma sig? Förklaringen ligger till viss del i Sveriges stora utbud av biomassa och aktiva skogsnäring, men den stora förklaringen ligger i en konsekvent och långsiktig klimat- och energipolitik med förutseende politiska styrmedel sedan sjuttiotalet. Sverige har visat att det går att frånkoppla en växande BNP från ökade koldioxidutsläpp. De drivkrafter som en gång banade väg för bioenergin är högaktuella även i dag och omställningen måste få fortsätta.
En stor del av bioenergin används för fjärrvärme, vilket är ett resultat av en konsekvent energi- och klimatpolitik med principen att förorenaren betalar. I Sverige infördes tidigt koldioxid- och svavelskatt men långt innan dess hade pionjärer vågat satsa på något nytt och oprövat. Samarbete och långsiktighet var avgörande för en storskalig utbyggnad av det svenska fjärrvärmenätet. Det bakomliggande skälet till utbyggnaden var att förbättra luftkvaliteten i våra städer. Detta lyckades man med, och på köpet minskade koldioxidutsläppen i takt med att fjärrvärmeverken ersatte fossila bränslen med biobränslen. Inledningsvis var det kol och olja som var fjärrvärmeverkens huvudbränslen, men oljekriserna under sjuttiotalet ledde till att det blev en nationell angelägenhet att minska beroendet av olja. Man sökte sig därför till nya lösningar för att kunna leverera värme – och den moderna bioenergin gjorde entré.
Under början av nittiotalet, när växthuseffekten lyftes högt på agendan, infördes dessutom särskilda skatter på de fossila bränslena, koldioxid- och svavelskatt. Detta gjorde den hållbara bioenergin ännu konkurrenskraftigare. De värmeverk som ännu inte fasat ut den fossila energin påverkades ekonomiskt, och en samlad branschövergång från fossila bränslen till biobränslen inleddes. En övergång som gynnade såväl hushållen som miljön – och som enligt Anders Borg har gjort att vår ekonomi i dag är bättre rustad för ett stigande oljepris.
1970 använde vi i Sverige 23 miljoner kubikmeter villaolja och övrig eldningsolja. I dag är volymen knappt 2 miljoner kubikmeter. Med dagens pris på eldningsolja motsvarar utfasningen av enbart villaoljan ett värde av drygt 100 miljarder kronor. Detta är pengar som istället, till stor del, investerats i hållbar bioenergi. I sin tur har detta skapat tusentals jobb och ekonomisk tillväxt, samtidigt som belastningen på klimatet har minskat.
I transportsektorn är situationen en helt annan med ett fossilberoende på cirka 93 procent. Eftersom transportsektorn står för ungefär en fjärdedel av landets energianvändning finns här en stor och viktig utmaning och sektorn måste göra samma resa som värmesektorn har gjort de senaste 40 åren. För att lyckas med detta krävs samma långsiktighet och enkla pedagogik som vi likt ett skolboksexempel sett fungera så väl för värmesektorn. Koldioxid- och energiskatt på de drivmedel vi vill fasa ut, och skattebefrielse på de hållbara biodrivmedel vi vill ha mer av. Viktigast är långsiktighet och uthållighet. Man ställer inte om en samhällssektor som blivit oljeberoende under ett helt sekel på några år eller ett decennium.
Därför måste såväl politik som näringsliv hålla fast vid och förstärka de strategier och åtgärder man infört, men man måste vara medveten om att tidsperspektivet för en omställning sträcker sig över flera decennier. Det långa tidsperspektivet kan kännas tungt, men man måste jobba med delmål och den självklara moroten är att de länder och företag som är snabbast och smartast i att fasa ut den allt dyrare oljan är framtidens vinnare!
