Vi i Hagainitiativet fick en intervju med professor Johan Rockström med anledning av den nya regeringen och klimatmötet, COP27, i Sharm El-Sheikh om några veckor.

Vi har en ny regering i Sverige – vad har du på din önskelista?

– Det viktigaste nu är att förstå (och bedriva politik därefter) att vi är mitt i en utbudskris, inte en efterfrågekris. Flaskhalsen är brist på energi, som ökar priserna på allt från bröd till plank. Anledningen är att Europa under årtionden har tillåtit sig att vara helt beroende på billig import av naturgas, olja och kol. När Ryssland förstör denna ohållbara världsordning genom sitt olagliga och vidriga krig mot Ukraina, så hamnar vi i ”skiten”.

– 30 år av underinvestering i vind, sol, biogas, syntetiska bränslen, och biobränslen, leder fram till denna situation. Vi har för lite egen energi (Sverige och Europa) när Putins kranar skruvas åt. I det läget är förstås inte lösningen att kompensera industri och hushåll genom att sänka energipriserna (exempelvis högskostnadsskydd och sänkt reduktionsplikt). Det leder bara till fortsatt hög efterfrågan, och göder Putins krigskassa. Nu behövs incitament för att accelerera omställningen till fossilfrihet, och det snabbt. Då måste vi vända ”smärtan” av de höga priserna, till vår fördel. Detta är det perfekta incitamentet för energibesparingar, och att nu investera och satsa allt på att snabba på energiomställningen.

– Till råga på allt elände, tvingar inflationen (som orsakas av energikrisen) Riksbanken att höja räntan. Det gör det ännu svårare att påskynda investeringar i förnybar energi. Vi låser fast oss i ett status-quo tänkande. Nu måste vi bryta oss loss och satsa allt på inhemskt energioberoende.

– Självklart måste låginkomsttagare i elprisområde 3 och 4 kompenseras, men det kan göras på annat sätt än att med skattemedel sänka energipriserna. Det är mera effektivt med direkta utbetalningar till hushåll (och kanske företag) för att undvika att förlora drivkraften för energibesparing och omställning.

Höga klimatambitioner och acceptans – hur tycker du att regeringen ska driva klimatfrågan samtidigt som de ökar acceptansen för klimatomställningen i samhället?

– Det är oerhört olyckligt att vi precis i detta skede av (1) en ekonomisk kris orsakad av olja och gas, samtidigt (2) har en ny regeringen som uppenbarligen inte tar klimatkrisen på allvar.

– Detta är en ytterst problematisk kombination som riskerar att leda till att regeringen bara förvärrar situationen, genom att späda på (med skattemedel) ännu större bensin-, diesel- och gaskonsumtion, vilket förvärrar klimatkrisen och försvagar Sveriges ekonomi och industri ännu mer.

– Det finns dessutom en stor risk att regeringens vacklande i klimat- och miljöpolitiken, skadar svensk industri. Svenska företagsledare har i stort sett redan klivit på klimatomställningen, och ser möjligheter i att skapa än bättre konkurrenskraft, lönsamhet och jobb, genom att vara frontinnovatörer i klimatomställningen till fossilfrihet. Detta gäller alla sektorer i ekonomin; från ståltillverkning, lastvagnar, bilar, till mat, kläder och möbler.

– Svensk industri ser klimatomställningen både som nödvändig och en stor möjlighet. Vi är mitt inne i en ny fas i den moderna digitala och hållbara industriella utvecklingen. Det är avgörande att svensk regering fortsätter att stödja denna utveckling.

Vad vill du se att företagens styrelser har på agendan?

– Det är två trender som jag ser det. Den första är att företag tar rapporteringen av hur de lyckas i klimat- och hållbarhetsarbetet på allt större allvar. Allt ifrån klimatrapportering längs hela värdekedjor (Scope 1, 2 och 3), till ESG-arbetet och anpassning till EU:s taxonomi, skapar nya mätpunkter för företagens framgång.

– Den andra trenden är att klimat- och hållbarhetsfrågorna nu förflyttat sig permanent från hållbarhetsavdelningarna till företagsledning och styrelser. Det är tydligt att klimat och miljö är frågor som rör kostnadseffektivitet, innovation och konkurrenskraft. I vissa branscher, som inom bilindustrin, handlar det om överlevnad, där vägen bort från förbränningsmotorn är enda chansen att kunna konkurrera på världens marknader.

Vad hoppas du blir det bästa utfallet från klimatmötet COP27?

– Jag är oroad över COP27. Världen kommer till Sharm El-Sheikh i ett läge där världens länder inte levererar på sina ingångna planer (NDC:s) och löften (alla ”netto-noll” planer som över 70 länder som representerar nästa 80 procent av världens utsläpp antagit). Dessutom har inte den ”rika” världen lagt upp tillräckligt med finansiella resurser för att stödja utvecklingsländernas omställning och anpassning.

– Och detta sker när världen gått igenom ytterligare ett år med rekordmånga allvarliga klimatextremer som slagit hårt mot Pakistan (översvämningar), Indien (torka och värmebölja), Afrikas horn (torka och svält). Detta är det första ”Afrikanska COP-mötet” och fokus kommer vara på anpassning och kompensation för klimatskada (loss and damage). När världens utvecklade länder inte levererar på sina utfästelser för att minska framtida klimatskador (genom att minska utsläppen) och dessutom inte bidrar med tillräcklig finansiering, då är risken stor att vi kommer se destruktiva förhandlingar mellan nord och syd.

– Pakistan kommer att kräva kompensation för att 33 miljoner människor förlorar hela sin försörjningsbas i översvämningarna. Och världens rika länder kommer ha svårt att svara upp till kraven. Detta riskerar att låsa förhandlingarna i ett läge där all kraft måste ligga på att accelerera urfasningen av olja, kol och gas, och dessutom göra stora insatser för att säkra kolsänkorna i naturen på land och i havet.