Få länder i världen har lika goda förutsättningar som Sverige att vara föregångsland i klimatarbetet. Vi har ekonomiska resurser att investera ny teknik och infrastruktur, och vi har kunskap om vilka styrmedel som vi kan använda för att minska utsläppen och effektivisera energianvändningen. Sverige har de bästa förutsättningarna: med vind och sol som kompletterar varandra, mycket bioenergi från skogen och vattenkraften som balanserar de intermittenta energislagen
Och inte minst finns det på bred front i samhället både vilja att agera och mycket kunskap om vad som krävs för att klara klimatutmaningen. Hagainitiativets rapport En vinnarpolitik för klimatet och näringslivet visar med all önskvärd tydlighet på näringslivets vilja till förändring och insikt om situationens allvar. Klimatkommunerna visar att det på kommunal nivå finns mycket höga ambitioner i klimatarbetet. I Naturskyddsföreningen upplever vi att stödet från allmänheten ökar i takt med en stigande frustration över att omställningsarbetet går för långsamt. Stödet för en politik som tar klimatutmaningen på allvar är omfattande.
I höst möts världens beslutsfattare i Paris för att fortsätta arbetet med att försöka enas om hur vi gemensamt ska klara de stora klimatutmaningarna. Vad är Sveriges viktigaste bidrag till förhandlingarna? Hur kan vi bäst bidra till möjligheten att nå det sedan länge uppsatta målet om att begränsa jordens medeltemperaturökning till max 2 grader? För mig är svaret enkelt: vi ska vara ett föregångsland som visar att det går att kombinera välfärd med en klimatpåverkan nära noll. Sverige är ett litet land med ganska litet politiskt inflytande, men med ett mycket stort internationellt förtroendekapital, inte minst i miljöfrågor.
Men vad betyder det att vara föregångsland? Räcker det med regeringens vision ”netto noll utsläpp 2050”? Jag tror inte det. Kommer världen att klara de globala klimatmålen om det land som ska vara bäst i klassen år 2050 fortfarande släpper ut 25 miljoner ton CO2e? Nej. Självklart inte. Anledningarna är åtminstone tre. För det första skulle det innebära att alla andra länder som tar rygg på föregångaren också lägger ribban på nästan 3 ton CO2e per capita, vilket är långt över vad planeten tål. För det andra är det för sent. Sverige har genom Klimatkonventionen skrivit under på att vara ett av de länder som går före. Om vårt mål ska nås först 2050, så innebär det andra länder kan nå sina mål långt senare. För det tredje skulle en sådan otillräcklig ambition innebära ett stort bakslag för den innovationskraft och det omställningstryck som krävs för att driva fram de nya lösningar som världen behöver. Tydliga spelregler är förutsättningen för att företag, kommuner och allmänhet ska våga och vilja satsa.
Om Sverige ska vara ett föregångsland värd namnet behövs utsläppsmål som speglar vad som krävs. Näringsliv, kommuner och miljörörelse vill ha en klimatpolitik som siktar mot utsläpp nära noll år 2030. Viljan finns, vetskapen om situationens allvar är där. Nu kör vi.