Vi kan inte lämna marknadskrafterna oreglerade om vi vill hantera klimatförändringarna. I princip kan man antingen använda regler som styr hur mycket växthusgaser som får släppas ut eller skatter på utsläppen. Det finns dock mycket som talar för att skatter är en bättre väg än kvantitetsregler.
En rimlig nivå för en global koldioxidskatt är inte särskilt hög, förmodligen betydligt lägre än den nuvarande svenska koldioxidskatten. Det är förhållandevis lätt att kalkylera de ekonomiska konsekvenserna av en sådan skatt, såväl för företag och hushåll som för samhället som helhet. Vi kan vara tillräckligt säkra på att en koldioxidskatt på en rimlig nivå inte hotar tillväxt och välfärd. Förutom mycket speciella branscher, som kolkraft och kolbrytning, är inte heller en koldioxidskatt ett hot mot industrin.
Internationella förhandlingar om kvantitetsmål är mycket mer komplicerade. Det är ytterst svårt för ett enskilt land att bedöma konsekvenserna av åtaganden om en flera decennier lång bana för fossilbränsleanvändningen. Särskilt gäller detta länder som är i snabb omvandling som t.ex. Kina. Dessutom är förhandlingarna ett nollsummespel som går ut på att fördela en viss global utsläppsmängd på de deltagande länderna. Sådana förhandlingar har tyvärr liten chans att lyckas.
För närvarande finns ingen konsensus bland klimatforskarna om att det skulle finnas ett visst tröskelvärde för utsläppen som inte får överskridas. Om en sådan konsensus skulle uppstå kan det hända att vi tvingas använda kvantitetsmål för att vara säkra på att tröskelvärdet inte överskrids. Till dess borde de internationella klimatförhandlingarna inriktas på att få så många länder som möjligt att följa Sveriges exempel och införa en koldioxidskatt på en rimlig nivå.
Det vi vill göra för att minska klimatförändringarna och deras konsekvenser ställer krav på förändringar i samhället och utvecklandet av ny teknik. Det är alltid frestande för enskilda branscher och företag att föreslå stöd för utveckling av deras produkter. Det är också frestande för politikerna att göra nya och häftiga industrisatsningar för att visa handlingskraft och framsynthet när det gäller klimatfrågan. Näringslivet som helhet borde försöka motverka att man faller för dessa frestelser.
Det är större chans vi hittar de bästa tekniska lösningarna om politikerna inte själva försöker utse vinnarna. Istället bör man utforma bra spelregler för en konkurrens där olika idéer och tekniska lösningar rättvist får tävla mot varandra. En koldioxidskatt är en del i en sådan politik eftersom den är neutral i förhållande till vilken lösning som används för att minska utsläppen.
Givetvis kan man tänka sig undantag från denna princip. Extremt stora och osäkra forsknings- och industriprojekt, som t.ex. en utveckling av fusionskraft, kan förmodligen inte näringslivet klara utan betydande medverkan och finansiering från världens regeringar. Men sådana exempel är undantag och inte relevanta för ett enskilt litet land som Sverige. De ska därför inte påverka den allmänna principen för hur vi ska stimulera en bra utveckling av ny teknik. Näringslivet bör därför driva på för en uniform koldioxidskatt som en del i en teknikneutral klimatpolitik.
