Jonas Åkerman: Perfekta styrmedel – ett hinder i klimatarbetet?

Vi vet alla att vi långsiktigt behöver nå mycket låga utsläpp av växthusgaser. Samtidigt pekar klimatforskningen på att läget är brådskande och att utsläppen redan på kort sikt behöver minska påtagligt. Vad innebär då detta för val av strategier och styrmedel i klimatarbetet?

En generell slutsats som nog kan dras är att vi inte har tid att vänta på de perfekta styrmedlen. Provisoriska ”näst bästa” styrmedel måste spela en viktig roll om vi ska kunna nå tvågradersmålet. Med andra ord, det bästa får inte bli det godas fiende.

En sektor där det är speciellt angeläget med provisoriska styrmedel är flygsektorn. Redan inom 10-15 år beräknas utsläppen av växthusgaser från den svenska befolkningens flygresande (varav ca 90% är utrikes) överstiga utsläppen från befolkningens totala personbilsresande. Sedan 1 januari 2012 är flyget med i EUs utsläppshandel, och man skulle då kunna tro att flyget tar sitt klimatansvar. Så är dock inte fallet. Flyget betalar idag något mer än den faktiska marginalkostnaden för flygplatstjänster, flygledning mm, men mindre än en tiondel av vad man i vägsektorn betalar per kilo koldioxid. Antagligen mindre känt, men lika viktigt, är att man för internationella flygresor inte betalar någon moms alls. Finns det då några exempel på provisoriska styrmedel som kan användas?

I Storbritannien har den konservativa/liberala regeringen nyligen höjt den så kallade Air Passenger Duty, trots intensiv lobbying från flygbranschen. APD är en skatt som betalas på flygbiljetter och är uppdelad i fyra nivåer beroende på hur lång flygningen är. Självklart är det en enkel match för vilken nationalekonom som helst att visa att denna skatt har stora brister jämfört med en ideal klimatskatt. Frågan är dock om en febrig planet har råd att vänta i decennier på det perfekta styrmedlet. Kanske borde vi istället mer fokusera på den påtagliga och snabba effekt som denna typ av provisoriska styrmedel ändå kan ge.

När det gäller infrastrukturinvesteringar, inte minst på transportområdet, är det en delikat balansakt som behöver genomföras. Vi behöver göra långsiktiga investeringar i infrastruktur som stödjer ett hållbart samhälle. Samtidigt ger alla sådana investeringar upphov till ökade utsläpp under byggfasen. Detta innebär att vi måste vara mycket restriktiva med investeringar som också leder till ökade transporter med klimatdåliga transportslag. Den strategi som tillämpats av svenska regeringar till höger och vänster sedan 2002 har varit att satsa mycket på investeringar i både klimatsmarta och klimatdåliga transportslag, vilket oftast inte leder till någon nämnvärd överflyttning till de klimatsmarta transportslagen.  Här krävs en mycket tuffare prioritering, samtidigt som ett effektivare utnyttjande av befintlig infrastruktur bör främjas.

Låter läget besvärligt? Tja, det är en hel del tuffa prioriteringar som behöver göras. Samtidigt är det viktigt att ta fasta på att klimatåtgärder i många fall (kanske de flesta) har positiva synergieffekter på områden som ofta prioriteras högre än klimatfrågan.

TeliaSonera har exempelvis aktivt styrt mot att ersätta tjänsteresor med virtuella möten. På detta sätt sparar man nära en halv miljard kronor (nej, inte miljon utan miljard) per år på minskade resekostnader och ett effektivare utnyttjande av medarbetarnas arbetstid.  Här är det således inte fråga om ”uppoffringar” för klimatet, utan ren företagsekonomisk vinst. Cyklingen i Stockholm har närapå fördubblats på 10 år, sannolikt mest på grund av att det är billigt, hälsosamt och relativt snabbt att cykla. Smartare utnyttjande av bilparken genom samutnyttjande (bilpooler mm) kan ge konkret ekonomisk vinst för hushåll och företag samtidigt som kollektivtrafikens konkurrenskraft stärks och P-platser kan omvandlas till cykelbanor och uteserveringar. Och sist men inte minst, när oljepriset går i höjden kommer det att kännas det bra i plånboken, förutsatt att man i tid gjort rätt investeringar…