Ibland får jag känslan av att jag i hela mitt yrkesliv varit med i dolda kameran. Jag blir inte förvånad om det en dag kommer fram en forskare som berättar att jag deltagit i en långtidsstudie. En studie där de undersökt den psykosociala hälsan och upplevelsen av meningsfullhet av att arbeta med antagandet att odling av råvaror till mat kan ha låg påverkan på försurning, övergödning och klimat samtidigt som den ökar den biologiska mångfalden och är billig att köpa. Ett sådant Kinder-ägg finns inte. Alla fem går inte att förena men ändå är det så samtalet förs.

En grupp holländska forskare undersökte nyligen i en vetenskaplig uppsats vilka hinder som finns för en hållbar matproduktion. De identifierade några hinder och ett av dem var att 1960 och 70-talets politiska beställning på att utveckla det moderna jordbruket varit lyckosam. Jordbruket har med statlig styrning fåtts att producera stora volymer billig mat. Det har i sin tur med åren framkallat en tillvänjning som övergått i ett beroende av just att mat ska vara billig. Det ska inte blandas ihop med människor i utvecklingsländer som är verkligt beroende av låga matpriser. Under 1970-talet spenderade vi cirka 25 procent av vår disponibla inkomst på mat och idag cirka hälften. Den förda politiken har därför inte bara revolutionerat jordbruket och livsmedelproduktionen utan hela samhället. Fabriker över hela planeten går för fullt för att tillverka saker som vi kan köpa för pengar som vi tidigare använde till mat.

Att gå tillbaka till 25 procent är inte möjligt men det måste vara möjligt att åtminstone finansiera det minimum av miljö- och klimatåtgärder som behöver göras på åkrarna och gårdarna så att beslutade miljö- och klimatmål kan nås. Enligt en ny redovisning från Jordbruksverket till regeringen hör sju av de 16 svenska miljökvalitetsmålen ihop med odling, djurhållning och livsmedel. Ingen annan del av näringslivet sitter ihop med så många av målen. Och inga av de sju förväntas nås till 2030. Då är det 30 år sedan folket röstade fram målen i riksdagen. Det behövs en grön omställning även för livsmedel. Den genomsnittliga svenska mediekonsumenten har fått lära sig att grön omställning är något som sker främst i norr med fossilfritt stål och batterifabriker. Och har fått lära sig att den gröna omställningen sker i städer där det ska byggas fabriker av olika slag. Grön omställning verkar inte vara förbehållet landsbygden. Är det någon som bestämt det?

Som en detalj i lantbrukets gröna omställning skulle det med dagens priser kosta cirka fyra miljarder kronor extra per år att tillverka fossilfri mat. Det är vad det kostar att tanka landets traktorer med biodrivmedel och använda mineralgödsel som är tillverkad med energi från sol, vind och vatten. Det är fyra miljarder av i storleksordningen 350 miljarder kronor som vi årligen köper mat och dryck för. En dryg procent. Det kan jämföras med tiotals miljarder som matprisinflationen ledde till i prishöjning och som vi kunde men motvilligt betalade. Efter att jag och kollegor gjort cirka 40 presentationer av rapporten ”Livsmedelsberedskap, klimat och natur – kostnader för lantbrukets gröna omställning” märks att en del blir tystlåtna eller flackar med blicken när insikten kommer att finansiering delvis handlar om matens pris. Touchy subject tydligen. Sverige är ett land känt över hela världen för sin innovativa förmåga. Skulle de tre parterna: politiker, livsmedelskedjan aktörer och lantbruket inte klara av att hitta en kommersiell och politisk logik som bekostar en procent för fossilfri mat när bland annat klimatmålen kräver att vi hittar lösningar?