Den 12 februari sänkte Riksbanken reporäntan till -0,1 procent. Trots att räntan nu är negativ kan man säga att banken bedriver en klassisk generell penningpolitik. Med billiga pengar och bättre framtidstro ska vi efterfråga mer varor och tjänster och i förlängningen få ned arbetslösheten som bitit sig fast på 8-procentsnivån.
Många var de bankekonomer som kommenterade Riksbankens tilltag: kommer det att lyckas? Kommer det ”räntelösa” samhället att driva upp bostadspriserna och den privata skuldsättningen?
Ingen kommentar jag såg kopplade dock Riksbankens stimulansåtgärder till klimatfrågan. Är inte detta det ultimata exemplet på det stuprörssamhälle vi hamnat i? Konjunkturpolitiken diskuteras på ekonomisidorna och klimathotet – om det nu diskuteras – inom miljö- och vetenskapsjournalistiken. Också i regeringen är det olika departement. Så kanske det ska vara – men politiken måste samordnas.
Våra svenska CO2-utsläpp är starkt kopplade till ekonomins aktivitetsnivå. Ökar vi farten på hjulen på det gamla vanliga sättet ökar utsläppen. Minskar vi farten minskar också utsläppen.
I korthet ser den svenska utsläppsbilden ut så här: de svenska nationella växthusgasutsläppen var år 2013 56 Mt och har trendmässigt sjunkit sedan 1996 då de uppgick till 77 Mt. Till en del avspeglar den minskningen energieffektiviseringar, till en del övergång till fossilfria bränslen, men också en industriell omvandling: vi köper allt mer av vår konsumtion från utlandet. I den konsumtionsbaserade svenska statistiken har våra utsläpp därför, trots alla klimatåtgärder, ökat från 106 Mt CO2e (1996) till 117 Mt år 2011.
Utsläppen sjunker från 2007 när den ekonomiska krisen sätter in och de stiger igen med återhämtningen från 2009. Sambanden är komplexa: industriutsläppen rör sig i delvis andra cykler än personbilstransporter och ren varukonsumtion, och energiindustrin påverkas av vädret. Under allt ligger också de långsiktiga energiåtgärder som många företag ägnar sig åt. Men den samlade bilden är tydlig: det finns en stark relation mellan BNP och utsläpp.
Den svenska ekonomins genomsnittliga utsläppsbenägenhet är drygt 30 Kt CO2 för varje miljard kr i BNP. Den marginella utsläppsbenägenheten beror t.ex. på hur stålindustrin ligger i konjunkturcykeln. Eftersom våra byggnader ändå värms och vi fortfarande reser till köpcentra för att handla kan man nog räkna med att de marginella CO2 utsläppen i genomsnitt ligger på ungefär hälften. Kort sagt: en tvåprocentig ökning av BNP, dvs. med cirka 75 mdr kr, medför också ökade CO2 utsläpp på kanske 1-2 Mt.
Riksbankens inflationsmål strider därför mot Sveriges klimatmål. Tar man klimathotet på allvar måste den ekonomiska politiken bli starkt selektiv: allt som ökar utsläppen bestraffas, allt som minskar dem belönas. Riksbankens roll måste därför balanseras av ett kraftfullt klimatråd som med samma auktoritet deklarerar hur klimatmålet på 4 procent årlig utsläppsminskning (det är ungefär vad som behövs) ska uppnås. Och därtill vrider på de klimatpolitiska rattarna.
Förmodligen vore detta också mycket effektivare mätt med traditionella mått. Det vimlar av privatpersoner och företag i vårt land som ligger i startgroparna för att köpa eller investera i gröna aktiviteter men ännu inte ser att det är lönsamt. Ska man få fart på de svenska hjulen bör man stimulera aktiviteter som har framtiden för sig – inte de vi ärvt från vår fossila historia. I bästa fall är detta också en politik som får efterföljare i andra länder. En sådan snöbollseffekt är för övrigt nödvändig om de globala klimatmålen ska kunna nås.
