Reser man mot Fukushimaregionen har man gärna sällskap av en mätare för gammastrålning. I Tokyo 0,05 mikroSv per timme, på tåggolvet som smutsats av Fukushimaresenärers skor 0,1 mikroSv/h. Under resan stiger doshastigheten. Det når 0,1 sedan 0,15, 0,25 mikroSv/h. Det är inte, som i resten av världen, naturlig bakgrundsstrålning från berggrunden. Inte ett mått på strålning som bara beskjuter kroppens celler från utsidan. Det jag mäter är gammastrålningen från lösa radioaktiva partiklar som också ger alfa- och beta-strålning. Partiklar vi också andas in, äter och dricker.
Mätaren piper när tåget passerar ett område med kraftigare nedfall. Nu visar den över 0,5 mikroSv/h. I en lång tågtunnel faller mätvärdet åter under 0,05 mikroSv/h. I resten av världen brukar det vara tvärt om. Berggrunden ger mer strålning i gruvor och tunnlar än ovan mark. Men i Japan är nu underjorden det bättre alternativet.
I Fukushima stad, vid järnvägsstationen, finns en offentlig strålningsmätare. Den har solceller som ger uthållig elförsörjning. Dess röda dioder talar om att vi nu får 0,878 mikroSv per timme.
I staden visar min mätare stora skillnader mellan olika kvarter. Det går att finna platser med 0,05 mikroSv/timme över klinker-klädda torg och gångbanor där radioaktivt nedfall tvättats bort. Men bara några meter därifrån, i en park eller en lekplats sandlåda, där regnvatten runnit ned genom jorden och lämnat radioaktiva partiklarna nära ytan, kan mätaren visa 5 mikroSv/timme.
I regionen bor mycket folk. Myndigheterna anser att det är olönsamt att utrymma. Exakt hur de räknat är inte beskrivet, men ungefär så här är det:
Att bygga nya bostäder, infrastruktur, arbetsplatser och skolor, för utrymda människor kostar ca 5 miljoner kronor per person. vilket för en miljon innevånare skulle kosta 5 000 miljarder.
Om människor utsätts för en mikroSv/h, har de efter ett år med nästan 10 000 timmar, var och en fått en dos på ca 10 milliSv/. För en miljon människor blir det en total dos på 10 000 Sv/år. Med en cancerrisk på ca 1 fall på 10 Sv ger det ungefär 1 000 cancerfall/år eller 10 000 över en tioårsperiod. Cancerfall värderas annars i samhället till ca 20 miljoner kronor styck. Således kostar hälsoeffekterna kanske 200 miljarder för konsekvenserna av tio års strålning, och mer avlägsen framtid diskonteras lätt bort.
Så även om många tusen dör av cancer, så är svaret: Låt dem stanna! Och den outtalade tanken är: …och några tusen dödas.
Om kärnkraftbolagen varit skyldiga att betala för de skador de orsakar hade de tvingats betala utrymningen. Nu tvingas offren acceptera att drabbas.
De som är rika nog har ofta valt att flytta ändå. Ungdomar, de som inte har något egendom att förlora, likaså. Många föräldrar har skickat sina barn till släktingar på andra håll för att de skall få växa upp i mindre farlig miljö. I en del familjer stannar bara mannen kvar.
I Minamisoma, mer utsatt än Fukushima stad men utanför den 20 km-zon man beslöt att utrymma, har hälften av de 70 tusen innevånarna flyttat. De som är kvar försöker organisera sig. Några hundra har bildat grupper som försöker hjälpas åt att finna svar på frågor, lösa praktiska problem och formulera visioner för framtiden.
Det finns gott om praktiska uppgifter. En grupp arbetar med att skaffa ren mat åt barnen, istället för ris och grönsaker som blandats så att radioaktiviteten ligger just under gränsvärdet. En grupp har som mål att sanera och bygga om lekplatser för att få ner gamma-strålningen just där till under 0,1 mikroSv per timme. Ytterligare en grupp organiserar möjligheter för de barn som bor kvar att komma till rena områden under sina ferier.
Mikako Takahashi, en kvinnlig företagare med ett litet framgångsrikt tvätteri, är ledande organisatör bland dem som försöker bygga en framtid för dem som stannar kvar. Det praktiska är inte det svåra, säger hon. Lite svårare är att förklara hur fel det är när myndighetsrepresentanter säger att en gamma-strålning är ofarlig så länge man får under 100 milliSv. Men, säger hon, hur svarar man när en femåring frågar om han aldrig mer får äta morfars vattenmeloner?
Klimatförändringar är inte som den enda risk vi inte skall servera kommande generationer. Just nu står 52 av 54 reaktorer stilla i Japan, och många har ersatts av olja och gas – förhoppningsvis snart av sol, vind och bioenergi.
