Inför kvotplikt för en säkrad biodrivmedelsmarknad
Politiska styrmedel är närmast definitionsmässigt något man tar till för att ändra samhällets inriktning. Att byta fossila energikällor mot förnybara är ett sådant område. Svenska politiker oavsett färg har under lång tid använt koldioxidskatten som ett effektivt och teknik- och konkurrensneutralt styrmedel. Jag tillhör själv dem som hyllat koldioxidskatten och propagerat för en export av den till EU och resten av världen.
Sverige har under lång tid försökt övertyga i EU om skattens förträfflighet men intresset har varit minst sagt ljumt. Olika nationer har ställt sig klart avvisande och förslaget till nytt energiskattedirektiv har tagits tillbaka. När detta stod klart har svenska regeringar kunnat välja mellan två saker. Fortsätta strida för koldioxidskatten eller lägga fajten åt sidan och införa en kvotplikt, den väg som andra länder inom EU har tagit. Istället för att byta riktning har svenska regeringar tappert slagits för koldioxidskatten bevarande och därmed missat möjligheten att ersätta den med något annat.
Svårigheten med ett bibehållande av detta styrmedel kommer när det ska kombineras med de europeiska statsstödsreglerna.
Idén med skattereduktion på biodrivmedel är att det ska vara ekonomiskt lönsamt att använda mer biodrivmedel på bekostnad av fossila drivmedel. Detta går inte att kombinera med regler som säger att statsstöd får kompensera för ökade kostnader, inte mer. Sverige har dessutom överskridit nivån för RME och måste därför två gånger per år göra en analys som visar huruvida vi riskerar överkompensation eller ej. Om så är fallet måste skatt införas. Något som vi nu har tvingats införa på såväl RME som etanol.
Problemen blir extra tydliga nu när oljepriset har fallit mycket och snabbt medan de beräkningar som den nuvarande skatten baserar sig på är åtskilliga månader gamla.
Energimyndighetens rapport visar att de sjunkande priserna på bensin och diesel medfört att de nu påförda skatterna på E85 och RME inte behövdes. Eftersom skatter beslutas av riksdagen kommer eftersläpning alltid finnas. Det blir ett dåligt fungerande styrmedel i en marknad där priser kan gå upp och ned med stora tal under kort tid. D.v.s. den marknad vi lever i.
Det här är en negativ effekt men det finns fler. För varje statsstödsgodkännande har tumskruvarna dragits åt med fler och krångligare regler. Nu senast har kommissionen begärt en transparensregel. I skatteverkets remissvar framgick att förslaget var förenat med investeringskostnader på 12 Mkr och 11 Mkr i driftkostnader per år samt en tidsförskjutning. Vi ser inte att det går att hantera utan stora investeringar i bolagens faktureringssystem och överhuvudtaget inte depåhanteringen. Allt för ytterligare två års frist då en ändring måste till före 2019. Det finns fler än ett styrmedel för att minska koldioxidutsläppen från transportsektorn.
Det är dags för svenska regeringar att släppa sin darling och ta fram ett ambitiöst långsiktigt kvotpliktsförslag.
