Mathias Fridahl: Parisavtalet, regelboken och vägen framåt

FN:s klimatarbete kan liknas vid en byggprocess: Parisavtalet sätter ett ambitiöst tak. Avtalets regelbok bildar grunden. Ländernas klimatplaner utgör våningsplanen. Med grunden och taket på plats återstår den stora frågan; hur hållfast kommer helheten att bli?

Förhandlingarna i Paris resulterade i ett överraskande ambitiöst tak; att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°C och sträva efter att inte överstiga 1,5°C. Att begränsa uppvärmningen till 1,5°C är en herkulisk utmaning, men också mycket önskvärt. FN:s nyligen publicerade specialrapport förskräcker. Riskerna för allvarliga effekter av en klimatförändring är på många områden betydligt högre vid 2°C än vid 1,5°C.

Utmaningen kan kläs i siffror: idag släpper vi ut cirka 42 miljarder ton koldioxid per år. På denna nivå dröjer det bara tio år innan koncentrationen av koldioxid är så hög att uppvärmning når 1,5°C. Osäkerheterna är visserligen stora. Med lite tur har vi ytterligare några år på oss, med otur är budgeten redan förbrukad.

I praktiken är det omöjligt att nå globala nollutsläpp om tio år. Det innebär att vi behöver låna utsläppsutrymme från framtida generationer, en skuld som dagens unga så småningom tvingas återbetala genom att dammsuga atmosfären på koldioxid. Klimatscenarierna tillåter en upplåningsperiod fram till cirka 2050. Därefter sker en succesivt ökande återbetalning för att nå budgetbalans i samband med bokslutsåret 2100.

Denna kunskap levererades med emfas till förhandlarna i Katowice, ett budskap som bidrog till att förhandlingarna fördes framåt. Om taket sattes i Paris blev grunden lagd i Katowice. Nu återstår det riktigt svåra arbetet, att successivt bygga våningsplan som kan bära upp taket. Vart femte år ska nya våningsplan staplas på de gamla. Summeringen av de första klimatplanerna ger en dyster bild: År 2030 kommer utsläppen ha ökat till cirka 55 (± 3) miljarder miljarder ton koldioxidekvivalenter. Enligt Klimatpanelen bör utsläppen, samma år, snarare minska till cirka 27 (± 2) miljarder ton.

Regelboken bör inte ses som lösningen, snarare början på en utmanande period av planerad, snabb och global omställning. En ny industriell och social revolution skymtar bakom dörren. Alternativet, att inte omfamna denna revolution, innebär en forcerad, okoordinerad och betydligt mer kostsam klimatanpassning.

Det är i denna kontext som Sverige levererar världens mest ambitiösa klimatmål, vilket är välkommet. Ambition och ledarskap är en bristvara och behövs. Samtidigt behöver i stort sett hela världen anta samma mål för att hålla utsläppen inom budgetramarna för 1,5°C. I försöken att lösa denna ekvation blir det därför allt tydligare: Politiken måste skapa förutsättningar för en marknad där upptag av koldioxid räknas som en tillgång. Parallellt med behov av krympta energisystemen och utfasning av fossil energi behöver vi bygga kapacitet för framtida återbetalningar av lånat utsläppsutrymme. Det innebär nya utmaningar men också nya möjligheter till att fortsätta agera inspiratör som välfärdsstat i framkant på den gröna omställningen och till en industri att lansera nya tekniska lösningar för export. Parisavtalet och regelboken från Katowice skvallrar om en omställning i startgroparna i vilken Sverige kan spela en mycket viktig roll.

Mathias Fridahl
Bitr. lektor, Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet
Klimatpolitisk analytiker, tankesmedjan Fores

2018-12/1545138724_mathias-fridahl-3.jpg

"FN:s klimatarbete kan liknas vid en byggprocess: Parisavtalet sätter ett ambitiöst tak. Avtalets regelbok bildar grunden. Ländernas klimatplaner utgör våningsplanen. Med grunden och taket på plats återstår den stora frågan; hur hållfast kommer helheten att bli?"