Vi måste räkna rätt för att det ska bli rätt!

Klimattoppmötet i Glasgow är nyligen avslutat och minnena från en sommar med både översvämningar och svåra bränder i Europa är fortfarande färska. Klimatet är vår tids ödesfråga och sätter agendan för diskussionen om framtiden. Mitt i denna debatt har branschen släppt en rapport om framtidens jordbruk med fokus på mjölk och nötkött. Två livsmedelskategorier som onekligen stått i centrum för mat- och klimatdebatten och som utmålas som det stora problemet på grund av kornas metanutsläpp. I cirka tio år har detta varit en sanning som fått allt starkare fäste i olika sammanhang. Men nu kommer ny kunskap och gamla sanningar behöver omprövas.

I IPCC:s senaste rapport nyanseras synen på metan. För det första måste man skilja på fossilt och biogent metan. Det fossila metanet orsakar större klimatpåverkan än det biogena på grund av det ger ett tillskott av koldioxid i atmosfären när metanet bryts ner. För det andra så överskattar den gängse modellen GWP100 – som omvandlar klimatgasernas påverkan till en gemensam enhet, koldioxidekvivalenter – klimatpåverkan från konstanta metanutsläpp. Samtidigt underskattas klimatpåverkan av ökande metanutsläpp av samma modell.

Förklaringen till detta är att metan och koldioxid skiljer sig åt. Metan bryts ner i atmosfären på cirka tio år medan koldioxiden stannar kvar minst 1000 år. Det betyder att om metanutsläppen är oförändrade över tid orsakas ingen ytterligare uppvärmning eftersom det bryts ner i samma takt som det tillförs. Man kan likna det vid ett badkar där kranen spolar i vatten exakt lika snabbt som vattnet rinner ner i avloppet. Vattenytan hålls då på samma nivå. Koldioxidutsläppen kan man istället likna vid att det sätts en propp i botten på karet och vattenytan stiger då så länge som det fylls på med vatten. För att bibehålla vattenytan på samma nivå måste kranen stängas helt. De fossila koldioxidutsläppen måste alltså ner till noll så fort som möjligt för att nå klimatneutralitet, medan det krävs att metanutsläppen inte ökar för att uppnå samma sak.

Detta är egentligen inte ny kunskap, utan snarare bortglömd kunskap. Det breda genomslaget för GWP100, som inte helt rättvisande sammanväger klimatgaserna till en enhet, har gjort att mjölk och nötkött sticker ut i så kallade livscykelanalyser över olika produkters klimatpåverkan. Det är olyckligt och riskerar att fel åtgärder prioriteras i arbetet med att utveckla en hållbar livsmedelsproduktion för framtiden. Klimatavtrycket borde istället beräknas på ett sätt som tar hänsyn till de olika egenskaperna, eller helt enkelt redovisar de olika gasernas påverkan separat.

I vår rapport ”Framtidens Jordbruk: Mjölk & Nötkött” visar vi tydligt på den viktiga roll som kossan spelar för ett hållbart livsmedelssystem. Kossor äter mestadels gräs. Vall i växtföljden och stallgödseln har en central roll för att bevara och förbättra bördigheten i åkermarken. Animalieproduktionen och växtodlingen är delar av ett samverkande system och båda viktiga för att nå långsiktigt hållbara lösningar. Vall och betesmarker binder in koldioxid från atmosfären och lagrar det i marken. Vall är också en bra gröda för åkermark som inte lämpar sig för annan odling och att förädla gräsets näringsämnen via djuren är ett resurseffektivt sätt att använda åkermarken i stora delar av Sverige. Lägg där till den biologiska mångfalden där svenska naturbetesmarker är en av de artrikaste biotoperna och kossans betande avgörande. I rapporten pekar vi också ut en lång rad möjligheter för den svenska mjölk- och nötköttsproduktionen att minska klimatpåverkan i den takt som krävs för att nå Parisavtalets 1,5 graders mål.

Förenklade sanningar om att vi behöver sluta äta kött och dricka mjölk för att rädda klimatet behöver därför utmanas, visar vår rapport. Självklart finns begränsningar i konsumtion, liksom för de flesta livsmedel. Metanutsläppen från idisslarna får ju inte öka, och i takt med en ökande befolkning globalt blir mängden animaliebaserade livsmedel per person givetvis mindre. Inom ramen för ”den globala metanbudgeten” är det därför viktigt att en större andel av nötkreaturen finns på ställen där förutsättningarna är de bästa och där produktionen kan ske på ett hållbart sätt, som i Sverige.

Det finns alltså goda möjligheterna att göra rätt på gården. Nu måste vi också börja räkna rätt – för att det i slutändan ska bli rätt.

Vera Söderberg, Research & CR Development Manager, HKScan Sweden
Claes Johansson, hållbarhetschef, Lantmännen

2021-12/1639597646_ska-rmavbild-2021-12-15-kl.-19.17.36.png

Klimattoppmötet i Glasgow är nyligen avslutat och minnena från en sommar med både översvämningar och svåra bränder i Europa är fortfarande färska. Klimatet är vår tids ödesfråga och sätter agendan för diskussionen om framtiden. Mitt i denna debatt har branschen släppt en rapport om framtidens jordbruk med fokus på mjölk och nötkött. Två livsmedelskategorier som onekligen stått i centrum för mat- och klimatdebatten och som utmålas som det stora problemet på grund av kornas metanutsläpp. I cirka tio år har detta varit en sanning som fått allt starkare fäste i olika sammanhang. Men nu kommer ny kunskap och gamla sanningar behöver omprövas.

Vera Söderberg, Research & CR Development Manager, HKScan Sweden
Claes Johansson, hållbarhetschef, Lantmännen