Anna Lindstedt: Lägesbeskrivning i klimatförhandlingarna - bra stämning efter Bangkok

Mitt första år som klimatambassadör och chefsförhandlare för Sverige i de internationella klimatförhandlingarna under UNFCCC har varit fyllt av nära döden-upplevelser. Men jag har överlevt. Och nyligen återkommen från min fjärde förhandlingssession, en informell session i Bangkok, kan jag konstatera att stämningen denna gång var god - särskilt i ADP, den nya arbetsgruppen under Durbanplattformen.

Den positiva andan i Bangkok stod i bjärt kontrast till hur det var i Bonn i maj, då striden om agendan och vem som skulle bli ordförande för ADP, rasade. Arbetet inom ADP kom igång på allvar i Bangkok och de två ordförandena - Harald Dovland från Norge och J.M. Mauskar från Indien - ledde diskussionerna på ett skickligt sätt. "Vi är som siamesiska tvillingar", konstaterade Mauskar när jag berömde honom och Dovland för deras sätt att leda. De hade valt att föra diskussionerna i form av interaktiva rundabordssamtal, i syfte att bygga förtroende mellan parterna och lägga alla idéer på bordet innan mer formella förhandlingar inleds. Formatet visade sig mycket lyckosamt och alla parter agerade konstruktivt. Det blir en utmaning att behålla den goda stämningen inför framtiden. Men just nu ser det alltså ljust ut i ADP.

Diskussionerna under arbetsgruppen LCA, Long Term Cooperative Action, som man förhandlat i sedan COP 13 på Bali 2007, var knepigare. I Durban beslöts att LCA ska stängas i samband med COP 18 i Doha i december, men många utvecklingsländer menar att man inte kommer att kunna nå det överenskomna resultat som var tänkt för att man skulle kunna avsluta LCA. Hur detta ska lösas blir en svår nöt att knäcka i Doha. Sannolikt kommer löften om klimatfinansiering att bli en viktig pusselbit.

Den tredje arbetsgrupp som träffades i Bangkok var den under Kyotoprotokollet. Här var stämningen blandad och det fanns besvikelse hos en del u-länder, inte minst de små östaterna, över att EU inte går till 30 % utsläppsminskningar. Det återstår en del tekniska och juridiska frågor att lösa innan den andra åtagandperioden kan bli ett faktum - även om det politiska beslutet att det blir en ny period fattades redan i Durban förra året. Endast en begränsad del av väldens utsläpp av växthusgaser kommer att regleras i denna andra åtagandeperiod, vilket gör behovet av att nå fram till ett nytt globalt avtal som omfattar alla så mycket större.

Skiljelinjerna i klimatförhandlingarna går fortfarande i mångt och mycket mellan i- och u-länder, mellan det som i Kyotoprotokollet är Annex 1-länder - med bindande åtaganden om usläppsminskningar - och icke-Annex 1 länder, utan åtaganden. Samtidigt är det mer komplicerat än så, eftersom världen har förändrats sedan man antog klimatkonventionen för 20 år sedan. Vissa icke Annex 1-länder har idag högre BNP/capita än vissa Annex 1-länder. I det nya avtalet bör man därför differentiera mellan länder på ett annat sätt, utan att för den skull frångå principen om Common but Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities. Hur man ska göra detta blir en av de stora frågorna att brottas med när diskussionerna under ADP blir mer konkreta och fokuserade.

En annan knäckfråga är den rättsliga formen. I Durbanplattformen beslöt man om ett "protokoll, ett annat rättsligt instrument eller ett överenskommet utfall med rättslig verkan". Från EUs med fleras sida arbetar vi för ett rättsligt bindande avtal eller ramverk och vi har vid olika tillfällen fått försäkran från både USA och Kina att de är med på detta - förutsatt att alla andra också är med. Men inte förrän det blir skarpt läge behöver detta lösas ut: avtalet ska vara klart först 2015 och träda ikraft 2020.

I Doha hoppas man kunna förverkliga Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, avsluta LCA på ett för alla godtagbart sätt samt fortsätta konstruktiva diskussioner i ADP. Dessutom ska undergrupperna SBSTA och SBI hantera diverse tekniskt komplicerade frågor. Klimatförhandlingarna är så komplexa att det är svårt att få en överblick. Och allt hänger ihop. Om diskussionerna inom ett spår kör ihop riskerar det att smitta av sig på andra - inte minst ADP.

Det kommer hela tiden nya länderkonstellationer. Den senaste är den s.k. Likeminded Group: en allians mellan länder av vilka många betraktas som besvärliga, såsom Saudiarabien, Kina, Bolivia - men också andra som uppfattas som mer konstruktiva. När man skrapar lite på ytan och pratar med dem som ingår inser man att alla inte är så likasinnade. Förklaringen till vilka som ingår är sannolikt en kombination av piska och morötter och i vissa fall en reaktion mot andra grupper såsom Cartagenadialogen för progressiv handling - en grupp länder, inkl Sverige, från alla delar av världen som vill se snabbare framsteg - eller den informella alliansen mellan EU, Afrika, de minst utvecklade länderna och progressiva u-länder, som bidrog till resultatet i Durban. Att kalla sig progressiv kan bli kontraproduktivt: vem ska definiera vad som är progressivt?

Att navigera i detta stormiga är fullt av utmaningar. Men det gäller att inte förlisa, utan att fortsätta bygga platser att ankra upp, liksom broar - mellan individer, länder och grupperingar. I det som ofta blir till skyttegravskrig känner jag att jag som diplomat har en roll att spela.