Markus Larsson: Slappna av om BNP och tillväxt

Att föreslå alternativ till BNP som välfärdsmått är samtidigt att ifrågasätta ekonomisk tillväxt som överordnat politiskt mål. Det är dock inte synonymt med ett avståndstagande till ekonomisk tillväxt som sådan utan snarare ett uttryck för ett mer pragmatiskt och avslappnat förhållningssätt där tillväxten spelar en mindre central roll.

Tim Jackson skrev på uppdrag av den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling den uppmärksammade rapporten Prosperity without growth? (2009). Utgångspunkten är att tillväxten av idag är ohållbar, men samtidigt det enda vi har att ta till för att undvika ekonomisk kollaps. Om vi nu vill undvika såväl ekologisk som ekonomisk kollaps menar Jackson att innebörden av begreppet välfärd behöver omdefinieras så att den materiella välfärden – på grund av dess miljöpåverkan – får mindre utrymme till förmån för välfärdens icke-materiella aspekter. Jackson konstaterar att det inte kommer att bli någon lätt uppgift att få människor att konsumera mindre och ändå uppleva ökad välfärd, men det är samtidigt den enda lösning som återstår om vi vill att välfärden ska bestå på sikt.

Jacksons bok är bara ett av flera exempel på ett nyvaknat intresse för hur välfärd och tillväxt påverkar varandra. Den kanadensiske miljöforskaren Peter Victor publicerade 2008 boken ’Managing without growth: slower by design, not disaster’ och på svenska finns bland annat Johan Rockström och Anders Wijkmans ’Den stora förnekelsen’[1].

Att förutsättningslöst eftersträva en negativ tillväxt och hoppas att det skulle förbättra miljöns tillstånd eller människans välmående vore naivt. Att vända ett tveksamt samband upp och ner skulle vara ett misstag. Verkligheten är mer komplicerad än så och en avtagande tillväxt riskerar att medföra ökad arbetslöshet och social oro, vad Peter Victor kallar en ”no growth disaster”.

Staten har en oomtvistad uppgift att upprätthålla den ekonomiska stabiliteten. I situationer med ekonomisk nedgång är det därför ofta regeringars högsta prioritet att få hjulen att snurra snabbare igen. Detta är också kärnan i de keynesianska stimulanspaket som har lanserats i kölvattnet av finanskrisen år 2008–2009. För att inte kompromissa med en annan av statens uppgifter – att skapa en långsiktigt trygg framtid och skydd av sociala och ekologiska värden – krävs därför en genomgripande strukturell förändring av ekonomin. Staten har en avgörande roll i denna förändring. I den mån vi ska ha statliga stimulanspaket är det angeläget att det är rätt aktiviteter som stimuleras. Det handlar om investeringar som kanske inte är lönsamma på kort sikt, men på lång sikt medför att vi håller oss inom planetens gränser.

Det bästa en regering kan göra är att förhålla sig helt neutral till BNP och ekonomisk tillväxt för att i stället fokusera på mer relevanta mål som har en tydlig koppling till människors välmående. Om en politik som syftar till förbättrad utbildning, en hållbar ekologisk utveckling eller minskade sociala klyftor påverkar BNP i positiv eller negativ riktning ska det inte utgöra vare sig ett hinder en morot för att genomföra politiken.



[1] December 2012 kom Rockström och Wijkman ut med Bankrupting Nature som är en uppdaterad engelsk version av Den stora förnekelsen.