Anders Wijkman: Vad väntar vi på?

Industriländerna har byggt sitt välstånd på billig olja och billiga råvaror. De reala priserna på alla viktiga råvaror sjönk med i snitt 70 % under 1900-talet. Prisrörelserna för energi, framför allt olja, var mer oregelbundna – inte minst som en konsekvens av politiska kriser. Men även energin var mycket billig under större delen av förra seklet.

De låga priserna hjälpte till att skapa en föreställning i samhället – inte minst bland många ekonomer – om naturen som det oändligt stora skafferiet. De flesta läroböcker i ekonomi beskriver det ekonomiska systemet i termer av ett slutet system, där varor och tjänster vandrar från producenter till konsumenter. Att processen hela tiden förutsätter ett kontinuerligt flöde av energi och råvaror från naturen – ofta med negativ påverkan som följd – berörs endast i förbigående. Naturen betraktas som ” den konstanta och stabila grunden för ekonomisk aktivitet”, som det uttrycks i boken ”Homo Economus as a Keystone Species”(J.R.O´Neill och R.V.Khan, 2000).

Möjligen var det rimligt att beskriva verkligheten på detta sätt i industrialismens barndom. Befolkningen var liten och ekonomiernas omsättning en bråkdel av dagens. Men situationen idag är radikalt annorlunda. Sedan tio år tillbaka är i stort sett samtliga råvarupriser, energi inkluderad, på väg uppåt. Den 70 % -iga prissänkningen under 1900-talet är som bortblåst. Priserna på många råvaror, även olja, fluktuerar visserligen ganska kraftigt – som en konsekvens av politisk oro, fallande börser och spekulation – men den uppåtgående trenden är tydlig.

Någon kanske invänder att lågkonjunktur i både USA och Europa borde leda till lägre priser. Men då bortser man från kraften i utvecklingen i länder som Kina och övriga BRIC-länder. Kina ensamt svarade för nära hälften av all användning i världen på cement, järnmalm och aluminium under 2010. För ris var Kinas andel 28 % och för soja 25 %. Dessa höga andelar förklarar Kinas febrila aktivitet i Afrika under senare år. Man gör allt för att säkra de råvaror man behöver.

Vilka slutsatser bör man dra av de ökande priserna på olika naturresurser?

En rör tillväxten i ekonomin, som kommer att bli lägre. Detta borde göra det naturligt för både stater, företag och hushåll att dra ned på sina skulder. De är mycket svårare att betala av i en ekonomi som växer långsamt eller inte alls.

En annan rör ekonomins organisation. Vi behöver en bred diskussion om hur vi kan skapa en cirkulär ekonomi. Målet är inte i bara recycling, utan återbruk och rekonditionering. Naturen fungerar i kretslopp. Det finns ingen anledning att inte tillämpa samma principer i teknosfären. Metaller förstörs inte efter att de använts. De kan återanvändas gång på gång.

Men dagens affärsmodeller bygger på att sälja mera ”stuff”. Om vi istället gick över till leasing, dvs att erbjuda tjänster, skulle förutsättningar öppnas för helt andra materialflöden. Ansvaret för produkten och ingående material ligger kvar hos producenten. Det skulle bli intressant att tjäna pengar så länge som möjligt på vad som redan är producerat. Designen skulle ändras för längre livslängd och för att enkelt kunna återanvända ingående material när produkten tjänat ut.

På bonuskontot kommer lägre miljöbelastning från gruvdrift och produktion. Det skulle behövas mindre nyproduktion. Koldioxidutsläppen skulle reduceras radikalt. Det går åt mycket mindre energi vid återvinning och återbruk än vid nyproduktion. Slutligen skulle massor av nya jobb skapas lokalt. Det behövs en serviceorganisation för att svara för service och underhåll.

Vad väntar vi på?

About us