Anna Lindstedt: Durban i sig räddar inte klimatet men är ändå en framgång

”Jag vet inte om jag ska gratulera eller beklaga”, säger Mexicos särskilde sändebud för klimatförändringar, Luis Alfonso de Alba, när jag berättar att jag erbjudits jobbet som Sveriges klimatambassadör. Jag har under min tid som ambassadör i Mexico byggt upp en nära kontakt med Luis Alfonso och hans team, som förberedde och genomförde klimatmötet i Cancún 2010.

Luis Alfonso småler när jag påminner honom om denna kommentar när vi för ett av många samtal i korridorerna till ICC i Durban. Jag förstår nu bättre vad han menade. Att arbeta med klimatförhandlingarna är ett viktigt och stimulerande uppdrag. Här möts företrädare för alla världens länder för att gemensamt söka möta klimatutmaningarna. Samtidigt kan arbetet med förhandlingarna vara höggradigt frustrerande. Den tekniska komplexiteten kan bitvis tyckas oöverstiglig och de politiska motsättningarna oändliga. Nya områden och dimensioner läggs till, utan att något annat dras ifrån och processen kan liknas vid en hydra som ständigt  får nya armar. Förhandlingsspelet är till viss del förutsägbart, men samtidigt outgrundligt. När jag deltar i EU:s bilateral med G77 berömmer jag Venezuelas chefsförhandlare för hennes skådespelartalanger, när hon spelar på den latimarerikanska revolutionärens alla strängar. Claudia slänger med sitt långa hår och ler ett brett tandställningsleende. ”Gracias, todos somos actores” – Tack, vi är alla skådespelare. Claudia är bara en i raden av förhandlare med många uppenbarelser.

Det sydafrikanska ordförandeskapet har förberett sig länge och fått ett stort stöd från företrädaren Mexico. Utrikesminister Maite Mashabane, med solid bakgrund i ANC, vädjar till ministrarnas förmåga att se bortom sina nationella intressen för det allmännas bästa. ”Let us show the world that we can save tomorrow today” förmanas deltagarna vid en av de många s.k. indabas, som hon leder. Indaba är ett sydafrikanskt byråd, där man diskuterar gemensamma utmaningar med målsättningen att se till kollektivets bästa. Detta arbetssätt blir betecknande för Sydafrikas sätt att leda förhandlingarna i Durban. Däremot dröjer det till de två sista dagarna eller, i vissa fall, den allra sista, innan man tillämpar den mexikanska modellen med ministerledda konsultationer kring vissa specifika frågor. När lördagmorgonen närmar sig är tiden ute och man är långt ifrån avslut. Ministrarna börjar åka hem och många, inte minst bland NGOs, drar slutsatsen att det inte blir något avtal, utan möjligen ett COP bis. Men ordförandeskapet ger inte upp och tidigt nästa morgon konstaterar Maite Mashabane att man lyckats rädda morgondagen idag. Symboliken blir dubbel i och med att många vid det laget genomlidit flera sömnlösa nätter.

Även om utfallet i Durban inte i sig räddar klimatet så måste det ändå ses som en framgång. Durban-plattformen är så nära man kan komma den färdplan mot ett nytt rättsligt bindande klimatavtal där alla är med som EU förespråkat och drivit. Samtidigt blir det en ny åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, vilket utgör en viktig del i  övergångslösningen – även om de åtaganden om utsläppsminskningar som täcks av KP utgör en minskande del. Strukturerna i Cancúnöverenskommelsen ges liv och den symboliskt så viktiga Gröna Fonden sjösätts. Nu gäller det att EU fortsätter visa det ledarskap som ledde till utfallet i Durban; där fler och fler länder anslöt sig till vår linje och där också de stora ekonomierna kunde gå med på formuleringar som visserligen inte i klartext talar om  rättsligt bindande, men ligger väldigt nära.

Förhandlingarna är förvissa tröga, samtidigt finns ett stort värde i att alla är med och att allas röst blir hörd. Det faktum att man fortsätter förhandla tjänar också som inspiration för en hel rad andra åtgärder, som bör ses som processer som stödjer, snarare än konkurrerar med FN-spåret. EU visade inför och i Durban att unionen är viktig och kan utöva ledarskap. Sverige, som litet land med stort hjärta och mycket goodwill, kan verka både inom EU och i direkt kontakt med andra parter, Under mötet i Durban hade vi i den svenska delegationen många bilaterala möten och många samtal i korridorerna, både med likasinnade och mindre likasinnade länder. Att bygga broar mellan olika länder och ländergrupper är en viktig del av förhandlingsarbetet.

Inom Sverige finns en hel rad aktörer inom klimatområdet och jag vill fortsätta bygga upp samarbetet med dessa. Min förhoppning är att vi alla i samverkan kan fortsätta arbeta för att göra Sveriges röst hörd, i syfte att tillsammans bidra till att rädda världens klimat.

Fotograf: Marianne Andersson/Regeringskansliet

About us