Bo Kjellén: Cancun gick bra, men räcker det?

Kol och olja har gjort det möjligt för stora delar av jordens befolkning att få ett bättre liv. Industrialismen, nya energikällor, nya transportsystem har under de senaste tvåhundra åren skapat helt nya förutsättningar för samhällens utveckling. Inget energislag kan matcha oljans effektivitet.

Men vårt beroende av olja har skapat olösliga problem. Läckan i Mexikanska Golfen förra året visade vad som kan hända om sökandet efter nya fyndigheter leder exploateringen till allt mera svårbemästrade områden – nu öppnar de smältande isarna i Arktis nya möjligheter till borrning i känsliga miljöer. Och i International Herald Tribune 24 februari beskriver Thomas L. Friedman hur västvärldens törst efter oljan i Nordafrika och Mellanöstern lett till tolerans av odemokratiska regimer som skapat allvarliga underskott av demokrati, utbildning och jämställdhet: ”ingen ska ha några illusioner om hur svår och riskabel arabvärldens återvändande till historien kommer att bli”. ”Det går inte att fortsätta att betrakta Mellanöstern som en kedja av bensinstationer: Saudi station, Iran station, Kuwait station, Bahrain station, Egypten station, Libyen station, Irak station, Förenade Arabemiraten station, o.s.v.”. Och titeln på artikeln är expressiv: ”Om inte nu, när?”

Samtidigt vet vi att radikala förändringar av energi- och transportsystem är beroende av väldiga investeringar i ny teknik. Därför har tankesmedjan Global Utmaning lanserat förslaget om ett europeiskt investeringssamarbete med stöd av regeringsinsatser för att höja priset på koldioxid (handelssystemet, beskattning) och därmed göra investeringar i nya energikällor mera lönsamma.

För mig som klimatförhandlare är det dock uppenbart att det nuvarande oklara läget i förhandlingarna inte kan skapa det nödvändiga förtroendet hos potentiella investerare. Cancún-mötet gick visserligen bättre än väntat, men någon överenskommelse om en legalt bindande långsiktig regim kan knappast nås inom de närmaste åren. Därför anser jag att man så snart som möjligt bör konkretisera de principresultat som uppnåddes i Cancún, exempelvis för stöd till anpassningsåtgärder i u-länder eller upprättande av nya fonder för insatser på skogsområdet, bara för att ta några exempel. Under perioden fram till nästa partsmöte i Durban i slutet av 2011 kan man också utveckla nya beslut av liknande slag, som kunde kallas för förtroendeskapande åtgärder.

Men en sådan uppläggning kan bara få verkligt genomslag om man i Durban kan komma överens om att dessutom sätta de konkreta erbjudanden om utsläppsreduktioner som gjordes i anslutning till Köpenhamnsöverenskommelsen av länder som USA, Kina och Indien i en fastare, men inte formellt bindande ram, som kunde kallas för en övergångsregim, exempelvis fram till 2015 eller 2016. Därefter skulle alla stora aktörer i förhandlingen åtaga sig att förhandla fram en legalt bindande överenskommelse för perioden 2020-2040.

Jag har inga illusioner om att även en sådan uppläggning kan förefalla optimistisk, rentav orealistisk. Men utvecklingen i arabvärlden har visat realpolitikens begränsningar. Och om inte nu, när?

About us