Henrik Ny: Dags att leva upp till och dra nytta av Parisavtalet, Sverige!

Miljömålsberedningen har nyligen föreslagit ett skärpt mål om ett Sverige med nettonollutsläpp av fossil koldioxid till 2045. En klar förbättring jämfört med 2050. Men är detta mål verkligen, som det påstås, i linje med Parisavtalet? Och ska vi verkligen se på denna omställning som en börda som ska minimeras och skjutas framför oss? Är det inte en eftersträvansvärd affärsmöjlighet som bör påskyndas?

Som en del av min pågående forskning om hållbar snabbomställning till fossilfria transporter bestämde jag mig för att skaffa mig en mer konkret bild över vad Parisavtalet kan innebära för Sverige.

Vad säger då Parisavtalet? Jo. Att världen bör hålla den globala uppvärmningen väl under två grader och helst under 1,5 grader. Enligt IPCC så innebär detta att världen har kvar ett utrymme från 2015 till 2050 på ca 840 000 megaton för att vi med hög sannolikhet ska kunna hålla uppvärmningen under två grader och med 240 000 megaton för 1,5 grader. Om vi antar att Sverige har rätt till en andel av det kvarvarande utsläppsutrymmet som motsvarar vår andel av världens befolkning (ca 1,3 promille) så har vi rätt till ca 1100 megaton för två grader och 310 megaton för 1,5 grader.

Denna beräkning tar  dock inte hänsyn till att Sverige är ett av världens rikaste länder (ca 7 promille av världens BNP) och under sin industrialisering har släppt ut en betydligt större andel än en promille av de ca 2 000 000 megaton som världen har släppt ut sedan industrialismens början. Ur ett globalt rättviseperspektiv borde alltså Sveriges andel av kvarvarande utsläppsutrymme vara mindre än den dryga promille som nämns ovan.

Men hur står sig de svenska klimatmålen då? Johan Rockström, Hagainitiativet med flera har gått längre än Miljömålsberedningen och föreslagit att Sverige ska fasa ut fossila bränslen redan till 2030. Med antagande om en jämn minskningstakt från 2015 års nivå (ca 55 megaton) skulle detta motsvara ca 400 megaton – alltså i närheten av de 310 megaton som ryms inom vårt utsläppsutrymme för 1,5 grader. Miljömålsberedningens föreslagna mål om nettonoll av växhusgasutsläpp till 2045 kommer däremot inte att räcka för att Sverige ska kunna leva upp till Parisavtalet.

Ok. Men varför är detta ett problem? Sverige har ju en bra startposition just nu med världsledande andel förnybar energi. Borde vi inte kunna ta det lite lugnare? Det är väl inte bara Sverige som ska bära bördan av dessa globala samhällsomställningar?

Nja. Om världens mest avancerade land inom hållbarhetsområdet slår av på takten just när utvecklingen tar fart globalt så riskerar vi två saker. För det första kan det bidra till att världen i stort inte hinner ställa om i tid till 2050 med katastrofala klimatförändringar som följd. För det andra är det en affärsmöjlighet snarare än en börda som missas när andra länders företag kommer ikapp och tar marknadsandelar i den hållbarhetsomställning som trots allt kommer att äga rum. Vi har ju de andra 999 promillen av världens befolkning som snart på allvar kommer att börja efterfråga klimatlösningar.

Jag återkommer med en mer detaljerad analys av vad detta innebär i den bok om hållbar snabbomställning till fossilfria transportsystem som jag kommer att lansera inom ett par månader.

About us