Anders Turesson: Vad händer efter Durban?

Klimatkonferensen i Durban är över. I de flesta länder pågår i denna stund utvärderingar av mötets resultat och analyser av hur man ska förhålla sig till den nya förhandlingsprocess som nu påbörjas. Många hoppas att den logik som hittills präglat förhandlingarna, med bl.a. en strikt uppdelning mellan i- och u-länder, nu ersätts av en ny mer flexibel och nyansrik diskussion.  Denna förhoppning kommer antagligen inte infrias helt. Besluten från Durban står dock fast och innebär att världens länder till 2015 ska förhandla fram en överenskommelse som är tillämplig för alla länder.  En annan fråga som i hög grad kommer att uppta förhandlingsscenen är om slutresultatet ska vara juridiskt bindande eller inte. På den punkten är beslutet från Durban inte särskilt tydligt. Olika länder kommer att göra skilda tolkningar av de ordalydelser som under så stor möda förhandlats fram.

Besluten från Durban synliggör således två av klimatförhandlingarnas avgörande frågor. Den ena rör hur ansvaret för klimatförändringarna ska fördelas mellan i- och u-länder och hur denna ansvarsfördelning ska uttryckas i en global klimatregim.  Den andra frågan gäller hur bindande regimen ska vara. Bägge dessa frågor rör grundläggande principer och avslöjar olika länder visioner om framtiden. De påverkar alla diskussioner i förhandlingarna och skapar ofta konflikter där ett konstruktivt  meningsutbyte skulle behövas. Dessvärre gäller detta i hög grad den fråga som enligt min uppfattning är helt avgörande för framtiden, nämligen hur man ska kunna åstadkomma en utveckling som förenar växande ekonomi med minskande utsläpp.

Durban var på många sätt ett framgångsrikt möte. Det förtar dock inte intrycket att  klimatförhandlingarna är alltför tungrodda. Det är svårt att genom dem åstadkomma de drastiska utsläppsreduktioner som krävs. Jag skulle trots detta vilja hävda att vi inte har något val till att fullfölja den globala processen under Klimatkonventionen. Försök har gjort att nå resultat i mindre konstellationer av viktiga länder men resultaten av dessa försök har hittills varit begränsade. Samtidigt vill jag påstå att effekterna  av de globala klimatförhandlingarna brukar underskattas. De globala utsläppen skulle antagligen varit väsentligt högre idag om dessa förhandlingar inte ägt rum.  Förhandlingarna har uppmärksammat klimatproblemet och tvingat stora länder att skaffa sig en politik på området. Detta leder ofta till åtgärder – om än inte tillräckliga. Här visar FN-systemet sin styrka. Tack vare FN:s legitimitet, inte minst bland u-länderna, och totala anslutning bland världens länder har klimatproblemet hamnat i världspolitikens centrum.

Jag har dessutom en, enligt många rätt optimistisk, förhoppning att vetenskapen kommer ha stor betydelse för den kommande förhandlingsomgången. IPCC (FN:s mellanstatliga klimatpanel) utkommer år 2013 med första delen av sin femte utvärderingsrapport. Samma år ska en utvärdering påbörjas av om de mål som ställts upp är adekvata. Dessa två processer kommer att framtvinga en grundläggande diskussion och exponering på klimatproblemet som förhoppningsvis kommer påverka flertalet ländernas positioner och därmed snabba på utvecklingen. Vem vet – ibland öppnar sig fönstret på vid gavel också i de svåraste internationella förhandlingar. Det har hänt förut och det kan hända igen.