Den successiva avregleringen av finansmarknaderna från 1970-talet och framåt har skapat helt nya förutsättningar för ekonomi och välfärd. Georg Soros konstaterade redan för tjugo år sedan att ”We can not have a global economy, without a global society”. Men nästan ingenting har hänt för att försöka tygla de finansiella marknaderna. Från ett läge där regeringar och riksbanker hade kreditgivningen i ett starkt grepp har vi hamnat i ett läge där de i allt väsentligt saknar kontroll.
Finanskrisen 2007 och framåt var ett talande bevis. För alla dem som hoppas och tror att det var en engångsföreteelse är det lika bra att tänka om. Orsaken är naturligtvis att politiken på internationell nivå gjort alltför litet för att minska riskerna för nya kriser. Vad man främst uppnått är Basel III – en försiktig skärpning av kapitaltäckningskraven, men som inte genomförs fullt ut förrän 2019! Dessa regler bedöms ha ytterst begränsad effekt på en finansmarknad som tappat mycket av sin egentliga uppgift – att försörja produktiva företag och hushåll med krediter – och alltmera ägnar sig åt spekulation.
Skuldberg och bubblor har byggts upp – och fortsätter att byggas upp. Ett tydligt exempel är att de samlade finansiella tillgångarna i världen – i form av aktier, obligationer, banktillgångar och fastigheter – ökat från 12. 000 miljarder US dollar år 1980 till över 230. 000 miljarder US dollar år 2011. En tjugudubbling på trettio år! Är det någon som på allvar tror att det samlade förmögenhetsvärdena kan öka så snabbt? Riskerna för nya finansbubblor som ett resultat av denna utveckling måste betecknas som mycket stora.
Det utifrån hållbarhetssynpunkt mest bekymmersamma är framför allt två saker: Den snabbt ökande långivningen – som till stora delar gått till konsumtion – har drivit upp efterfrågan på energi och råvaror, ökat på klimatutsläppen och överutnyttjandet av många ekosystem. Vad värre är, en mycket liten del av verksamheten inom finanssektorn sker med hänsyn tagen till de långsiktiga klimat- och miljöriskerna. Intervjun i Hagainitiativets senaste nyhetsbrev med Sasja Beslik, VD på Nordea Fonder, ger klart besked: ”den finansiella sektorn söker att maximera finansiell avkastning på bekostnad av klimatet, varje sekund, 365 dagar om året. Orsaken är att nuvarande finansiella investeringsmodeller inte inkluderar kostnader, på det som är icke hållbart, vilket resulterar i att priset på en aktie inte återspeglar dess riktiga risk eller kostnad. Så i princip är det en isolerad värld vi lever i och allt är lite på låtsas, och alla är med och alla dansar medans skeppet långsamt sjunker”.
Klarare kunde det inte sägas. Den enda förklaringen till att inte mera gjorts från politikens sida för att tvinga fram ett mera ansvarsfullt beteende är att de allra flesta beslutsfattare inte förstår hur finansmarknaden fungerar, än mindre hur nonchalant de flesta av dess aktörer tar på sociala, klimat- och miljömässiga risker.
Man kan lägga till att avsaknaden av internationella regler naturligtvis är en komplikation. Men någonstans måste vi börja. Varför inte i Sverige och EU? Som ett komplement kan vi som enskilda konsumenter börja ställa krav på hur våra pensionspengar förvaltas. Vem drar igång en sådan kampanj?
