Anders Wijkman, tidigare Miljömålsberedningens ordförande, samt ordförande i Återvinningsindustrierna | 15 June, 2017

Riksdagens beslut om klimatlagen och tillhörande strategi, som beslutas idag, är historiskt. Att jag vågar påstå detta beror både på långsiktigheten, ambitionsnivån med netto-nollutsläpp 2045 och den breda politiska uppbackningen.

Politik i vår tid är för det mesta kortsiktig. Ekonomin, inte minst finansmarknaden, är utpräglat kortsiktig och det smittar av sig på politiken. Men med klimatstrategin har både regering och riksdag brutit mönstret. Man har breddat perspektivet och flyttat in kommande generationer i beslutsprocessen. Hatten av!

Skillnaden på den antagna strategin och tidigare klimatpolitiska beslut är att det som nu gäller är en transformation – en omställning – av viktiga delar av samhället. Att reducera utsläppen med 20-40 procent – som är målet till 2020 – är ganska enkelt inom ramen för nuvarande system. Att skära bort 80-90 procent kräver genomgripande förändringar inom viktiga delar av industrin, transporterna, stadsplaneringen, jordbruket, kemikalieanvändningen och materialhanteringen. Inkrementella förändringar kan i denna situation vara till mer skada än nytta. De riskerar att låsa fast oss än mer i en struktur som aldrig kan leverera ett fossilfritt Sverige.

Det allra bästa med den nya strategin och lagen är att de ger samtliga aktörer klarhet om den framtida inriktningen. Den breda politiska uppslutningen gör att regeringsskiften spelar mindre roll. Politiken ligger fast.

Propositionen har sina brister. Den är ambitiös när det gäller de fysiska utsläppen i Sverige. De kommer, om målen infrias, att dra ned utsläppen från cirka 6 ton per capita idag till under 1 ton 2045. Inget annat land har antagit så tuffa mål.

Samtidigt vet vi att klimatpåverkan beräknad från vår totala konsumtion ligger på drygt 10 ton per capita. Här ligger nästa utmaning för politiken – både vad gäller utrikes flygresor men också mycken import av produkter med stort bagage av koldioxidutsläpp.

En andra stor utmaning – och mera omedelbar – är att arbeta vidare med de frågor där strategin bara anger inriktning, men saknar konkretion. Jag tänker på jordbruket där åtgärder för att binda kol i marken måste initieras. Eller på den biobaserade ekonomin – med dess löften om att ersätta fossilbaserade produkter med råvaror från skog och jordbruk – och där utvecklingsarbetet måste påskyndas. Jag tänker på finansmarknaden där klimatriskerna med olika placeringar och investeringar ofta negligeras. Jag tänker slutligen på materialanvändningen i stort och planerna på en cirkulär ekonomi – men där arbetet stannat upp på EU-planet och där regeringen måste ligga på för att bl a ställa designkrav på nya produkter så att återvinning och återanvändning fungerar. Det räcker inte att höja procenttalen för återvinningen!

Men summa summarum. Klimatlagen och tillhörande strategi är ett stort steg framåt. Som alltid ligger djävulen i detaljerna. Men med ett nära samarbete mellan stat och näringsliv kring innovationer för klimatsmarta lösningar bör Sverige kunna ta ledningen i klimatarbetet internationellt. Det behövs i en tid där USA lämnat walk-over och EU-kommissionen tvekar.