Det internationella klimatarbetet bedrivs under former som kan få den mest tålmodige att misströsta. Tjugo år har snart gått sedan klimatkonventionen undertecknades i Rio. Men vi är ännu långt ifrån ett klimatavtal och utsläppen fortsätter att öka.

Klimatkonferensen i Cancun gick något bättre än det misslyckade mötet i Köpenhamn. FN-processen kom upp på spåret igen. Men de centrala frågorna om utsläppsminskningar sköts på framtiden. Det är få idag som tror på ett avtal i närtid.

Förhandlingarna måste naturligtvis fortsätta. Världen behöver ett klimatavtal. Men hindren är många. Först och främst USA. Om inte amerikanarna kan komma överens internt, hur kan vi då tro att de skall komma överens med resten av världen?

Nästa stötesten är Kina. Kina ser varje internationellt avtal som ett potentiellt hinder för den egna tillväxten. Mycket görs för att minska utsläppen, men det har delvis andra motiv än klimatkonventionen. Det stora problemet är att det inte har funnits en Plan B för klimatet. All kraft har lagts på FN-förhandlingarna. Det räcker inte. Nu måste parallella strategier prövas. Amerikanarna har ett bra begrepp för det som nu krävs – ”no regrets policy”. Med detta avses åtgärder för att ställa om energisystemet – och skärpa politiken för både skogs- och jordbruket – som har starka motiv vid sidan av klimatet. Låt mig lyfta fram två sådana motiv:

• Att stärka energisäkerheten. Krisen i Mellan-Östern påminner oss om sårbarheten i energiförsörjningen. Men även utan oroligheterna där är skälen starka för att snabbt minska fossilberoendet, i första hand oljan. ”Peak oil” var länge tabu som begrepp. Idag är allt flera experter överens om att tillgången på råolja inom kort inte kommer att hålla jämna steg med efterfrågan. Hur detta kommer att påverka världsekonomin är det ingen som vet. Priset kommer att rusa i höjden. Frågan är dessutom hur länge det moderna samhället kan klara ett energipris som ligger på 15-20 % av BNP.
• Matförsörjningen är direkt kopplad till oljeanvändningen. För varje kalori mat på bordet krävs i snitt 5 kalorier fossilenergi. Det borde ligga i varje lantbrukares intresse att minska sitt oljeberoende. Jordbruket måste därutöver göra allt för att öka produktiviteten. Hur skall vi annars klara en fortsatt ökad befolkning. Här kan andra brukningsmetoder – som att plöja mindre och utveckla fleråriga grödor – både hjälpa till att öka bördigheten och dessutom minska läckaget av kol. Målet bör vara att göra jordbruket till en kolsänka. Starka skäl talar för att öka energisäkerheten och att göra jordbruket mindre fossilberoende. En bonuseffekt skulle vara kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Här framtonar en strategi som borde vara attraktiv för alla länder i världen, även USA.

Ännu så länge är det politiska stödet svagt utvecklat både vad gäller att öka energisäkerheten och en omställning av jordbruket. Här kan krafter i näringslivet betyda mycket. Företagen ligger nära marknaden och drabbas först när oljepriset rusar i höjden.

Hagainitiativet har som primärt fokus klimatfrågan. Det är bra. Men realpolitiken kräver en bredare strategi. Motiven är starka att göra energisäkerheten i alla dess dimensioner till en lika viktig fråga.