Sista kvällen under mitt sista förhandlingsmöte sitter vi framför rådhuset i Bonn och ser tillbaka på de senaste årens galna arbete. Vi minns också NGO-fester där vi byggt broar till civilsamhälle och förhandlare från hela världen. I pianobaren på det hemska Maritim i maj 2012, långt ute i den qatariska öknen i december samma år, i Paris 2015… Efter ökenfesten blev det bara två timmars sömn innan vi skulle på utflykt på vår enda lediga dag. Det visade sig att kosan styrdes till samma ökendestination. Mitt i alltihop ringde DN för en intervju; jag liknade då klimatförhandlingarna vid ett dåligt äktenskap.
I höstas när vi grävde oss som djupast ner i skyttegravarna var vi nära skilsmässa. Men världens länder lyssnade på sina inre och yttre familjerådgivare och samtidigt som vanliga människor njöt av julsånger och Luciatåg applåderade utmattade klimatförhandlare det just klubbade Parisavtalet. Strax därpå skulle dessa människospillror fira jul och det var då de riktiga äktenskapen krackelerade.
Men ”L’esprit de Paris” är med oss när vi träffas för det första förhandlingsmötet efter Paris – mitt sista – och stämningen är god. Jag har avstått från den första förhandlingsveckan till förmån för en fjärrkyledelegation till Saudiarabien, där min strävan efter att bidra till ett tillägg under Montrealprotokollet för att fasa ut HFC och samtidigt främja svensk fjärrkyle-teknik knyts ihop. I Saudi har jag till Prins Abdulaziz bin Salman, vice energiminister, lovprisat landets första kvinnliga klimatförhandlare, Sarah Baashan. Tillsammans med nyzeeländskan Jo Tyndall leder Sarah förhandlingarna under APA, för att mejsla ut detaljerna i Parisavtalet. Sarah och Jo har på tre dagar lyckats sy ihop en agenda, vilket inte är det lättaste i denna process (efter COP17 tog det två långa, svåra veckor av förhandlingar innan vi hade en agenda för arbetsgruppen under Durbanplattformen).
Under andra förhandlingsveckan enas vi om en väg framåt för förhandlingarna under APA. Och under de tekniska undergrupperna sker verkliga om än små framsteg i frågor med direkt bäring på avtalets olika pelare: utsläppsbegränsningar, anpassning, finansiering, kapacitetsbyggnad, tekniköverföring, transparens, samarbetsmekanismer.
Jag för bilaterala samtal med Argentina, Brasilien, DRC, Guatemala, Indien, Indonesien, Kina, Maldiverna, Mali, Mexico, Nicaragua, Saudiarabien, Singapore, USA samt Tuvalu. Alla är redan långt framme i sina ratifikationsprocesser och Kina räknar med att ha ratificerat redan till G20-mötet i september, ett år innan landets utsläppshandelssystem ska träda i kraft. Kinas ofta så kärve chefsförhandlare Su Wei är på gott humör och glad över att jag är på väg till Peking. Vi hjärnstormar kring nya bilaterala samarbeten och jag är nyfiken på landets syd-sydfond. ”Den är viktig, men ligger utanför de 100 miljarder dollar som i-länderna åtagit sig att mobilisera”, betonar Su Wei.
Jag lär mig mer om Saudiarabiens diversifieringsstrategi under den nya Vision 2030. Jag vet redan att landet är i full färd med att fasa ut fossilbränslesubventioner och öka energieffektiviteten. Det mesta jag inhämtar är positivt: Indonesien arbetar för fullt med sin klimatplan, Indien satsar stort på solenergi samtidigt som kvarvarande kolkraftverk byter till renare teknik, Argentina fasar ut subventioner och planerar skärpa sin klimatplan, Guatemala likaså. Men sorgebarnet Nicaragua står fast vid sin ståndpunkt att stå utanför avtalet och försöker få andra Albaländer över på sin sida. Jag tackar Tuvalu för premiärministerns ansträngningar att få med Nicaragua och för att han förmått Nicaragua att inte blockera Parisavtalet.
Anpassningsfondens traditionella dialogmöte inspirerar och såväl Marocko som Antigua och Barbuda har tack vare fondens smidiga ackrediteringsförfarande lättare kunnat få tillgång även till den Gröna klimatfonden. Jag träffar också internationella och nordiska forskare och NGOer för bra dialoger.
Mitt sista evenemang före avfärd är en presskonferens om Africa Renewable Energy Initiative som Sverige stödjer, och dess efterföljare för små ö-stater och de minst utvecklade länderna. Intresset är stort och salen fullsatt. Nu börjar det bli bråttom att komma iväg till flyget.
Jag tänker att jag inte gratulerat Sarah Baashan till ordförandeposten, hon har suttit upptagen non-stop. Men just då får jag syn på henne på väg in till plenaren! Jag rusar fram, ger henne en kram och förklarar hur stolt och glad jag är för hennes skull. Jag, som sedan mitt första förhandlingsmöte i Panama 2011 tjatat på saudierna att inkludera kvinnor, har sett Sarah växa. ”Ambassador, I am so grateful to you. You are my role model” säger Sarah. Cirkeln är sluten och jag lämnar fem års Golgatavandring – med lätta steg men med ett sting av vemod.
