Om vi börjar med journalistikerna: Jag deltar i ett stort internationellt projekt, MediaClimate, som leds av Elisabeth Eide vid högskolan i Oslo och Akershus och Risto Kunelius vid universitetet i Tammerfors. Vi kartlägger och jämför mediebevakning av klimatförändringar från drygt tjugo länder från alla världsdelar i samband med FN:s klimattoppmöten. En del av våra resultat är rätt väntade, som att det land där klimattoppmötet hålls i regel uppvisar en mer intensiv bevakning; något som också brukar gälla för närliggande länder. Många länder tenderar också att framhålla sina egna politikers gärningar och framträdanden vid toppmötena som särskilt goda. Sverige är ett av dessa länder. Andra resultat är mer ögonöppnande och utmanar kanske våra fördomar något. Bangladesh var till exempel det land som förutom Danmark skrev mest om klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Bangladesh ägnade långt fler artiklar åt detta än Sverige, trots att flera faktorer gjorde att svenska tidningar skrev ovanligt mycket detta år: Sverige är ett grannland till Danmark så det var relativt billigt att sända svenska reportrar dit, många svenska reportrar sändes också dit. Samtidigt var Sverige ordförandeland i EU och Fredrik Reinfeldt hade en viktig roll som EU:s företrädare vid mötet, vilket förmodligen ytterligare ökade intresset i svenska medier. Tidningar från Bangladesh skrev alltså ändå mer än svenska tidningar. De skrev dessutom på annat sätt. Journalistiken i tidningarna från Bangladesh kan karaktäriseras som mer av ”advocacy journalism”, det vill säga journalistik som tar ställning. I Bangladesh, ett land som redan är hårt drabbat av översvämningar, har journalisterna därmed övergett det klassiska journalistiska objektivitetsidealet till förmån för att i sin rapportering agera så att klimatförändringarna ska kunna bromsas och förhoppningsvis stoppas.

Den svenska bevakningen präglas inte av ”advocacy journalism” på nyhetsplats, men den karaktäriseras i ljuset av andra länders bevakning av en ovanligt hög grad av opinionsmaterial: debattartiklar, kommentarer, ledare och insändare. Trots att det i Sverige i princip råder konsensus om att klimatförändringar är en realitet, att de är orsakade av människor, och att vi behöver göra något åt dem, är alltså debatten livlig här. Ett annat framträdande drag i bevakningen är att mycket av den i samband med toppmötena sker i särskilda klimatbilagor, eller på särskilda toppmötessidor eller -uppslag i tidningarna. Detta kan ses som ett tecken på att frågan tillmäts stort intresse i svenska medier. Men det kan också ses som ett sätt att avskilja klimatfrågan från andra ämnen; till exempel från politik och från ekonomi. Här tror jag att något av roten till problemet med att få folk att agera i enlighet med de krav som klimatförändringarna ställer på oss ligger. Denna segregering i medierna kan ses som både ett symptom på och en reproduktion av en oförmåga att i politik och samhällsdebatt integrera klimatförändringar med andra ämnen. Detta trots att klimatförändringarna med sin globala utsträckning i rummet genomsyrar den gränslösa naturen och vårt liv i samklang med (eller i kamp mot) den.

Det finns dock skillnader mellan medier inom det svenska medielandskapet. I rapporteringen från toppmötena och de övriga artiklar som skrivs kring dess upptakt och i dess kölvatten utmärker sig den mer elitorienterade Dagens Nyheter genom att fokusera på det politiska spelet på toppmötet. Den mer populära Aftonbladet utmärks däremot av ett fokus på sakfrågan. Värt att notera är dock att Aftonbladets rapportering är ganska sparsam om man räknar antal artiklar. Samtidigt är de artiklar som Aftonbladet publicerar ibland långa och ingående. Under toppmötet 2009 skickade Aftonbladet reportrar till alla världsdelar för att tala med folk på plats om hur klimatförändringarna påverkar olika lokaliteter. I mina ögon vore det önskvärt att DN:s större antal artiklar och satsning på att skicka egna reportrar till toppmötena kombinerades med Aftonbladets (i alla fall tidvisa) fokus på klimatförändringar som sakfråga, snarare än enbart som ett politiskt spel, samt de globaliserings-strävanden som kommit till uttryck i Aftonbladets försök att väva samman lokala platser från olika delar av världen. Om världen ska räddas i tid vore det också av avgörande betydelse om svenska medier inspirerades av bevakningen i Bangladesh. Men medierna i sig bestämmer inte vad som sker. Visst, mediebevakning kan påverka politiken, men politiken påverkar också mediebevakningen. Att enbart tala om vad medierna gör och kan göra i en diskussion om hur vi ska kunna tackla problemen med klimatförändringarna blir därför snett. Det krävs också en stor politisk beslutsamhet, en vilja att ifrågasätta invanda sätt att leva och en förmåga att gå i täten utan att snegla för mycket på om andra verkligen gör lika mycket som man själv. Den svenska mediebevakningen innehåller en hel del av ”vi kan inte göra mer nu förrän andra har gjort vad de ska”; vilket är en återspegling av hur den svenska politiken har sett ut, – och hur många andra länders politik ser ut. Denna strategi kan uppenbarligen inte leda till att de radikala åtgärder som behövs implementeras.

Om vi går över till att slutligen säga några ord också om effekterna av klimatförändringarna: Klimatförändring är en universell global företeelse som har partikulära ojämnt fördelade lokala effekter. Många av de djupast kända effekterna äger rum i områden som brukar betraktas som ”perifera”, som till exempel de arktiska områdena, och andra rurala områden runt om i världen. Dessa områden bebos samtidigt ofta av folk som är som inte bara är geo-socialt utan också politiskt marginaliserade. Ursprungsfolk bebor ofta områden som är akut hotade av smältande isar, töande permafrost, eroderande kustlinjer, översvämningar och torka. I ett antal studier jag genomfört tillsammans med min kollega Matthew Tegelberg från Kanada har vi kunnat konstatera att ursprungsfolken vid de få tillfällen de uppmärksammas får en betydande roll, nämligen som förmedlare till resten av världen om hur akut situationen är. Samtidigt blir de själva inramade av en medielogik som verkar motarbeta politiska perspektiv på ursprungsfolkens egna många gånger fatala situationer. Då medielogiken ger dem rollen som förmedlare till andra fokuserar de i regel samtidigt på dem som kulturellt snarare än politiskt intressanta grupper. Ur de så kallade marginalerna stiger dock ropen på klimaträttvisa. Det är min förhoppning att dessa rop ska få ökad uppmärksamhet i medierna och i politiken.

IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri skrev nyligen i en press-release att vi har medlen för att kunna begränsa klimatförändringarna, ”allt som behövs är en vilja till förändring, vilket vi utgår ifrån kommer att motiveras av kunskap om och förståelse för vetenskapen om kilmatförändringar”. Kunskap i dagens samhälle sprids till stor del i och genom medierna. Medierna kommer därför att spela en viktig roll i spridande av kunskap om klimatförändringar. De kan också spela en viktig roll i spridande av kunskap om ursprungsfolk och andra särskilt utsatta grupper; något som de ursprungsfolksaktivister vi intervjuat efterlyser. Alltså, medierna, oavsett vilka olika journalistiker de tidigare gett uttryck för, kommer att vara avgörande i spridande av naturvetenskaplig såväl som social kunskap om och kring klimatförändringar. Och de kommer att kunna vara avgörande för att analysera och diskutera huruvida den politik som förs överensstämmer med den kunskap som finns.