Det blev liv i luckan. Några gick igång på tillväxtretoriken och protesterade mot att jag knyter ihop tro och religion med tillväxttänkande. Det ligger förstås något i kritiken. Jag brukar själv resa ragg när jag ser ett instrumentaliserande av tro. Men här såg jag det annorlunda. Riskkapitalister och börsspekulanter ska inte ha ensamrätt till ordet tillväxt! Allt liv vill växa. Man behöver inte vara trädgårdsodlare, barnmorska eller biolog för att förstå att växande är en av tillvarons grundprinciper. Därför är det lätt att inse att tillväxt inte bara kan stavas pengar. Om ekonomisk tillväxt ska ha ett bestående värde måste den samsas med social, ekologisk, kulturell och andlig tillväxt.
Vår ekonomi förlitar sig på frihet och demokrati. Men demokrati är inte självförsörjande; för sitt liv är den beroende av att ständigt matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa (även om det finns en stor omedvetenhet om att det är så). Därför ligger det i den sekulära, demokratiska statens intresse att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter. Rotlösa människor är sämre demokrater; de faller lättare offer för extrema och fundamentalistiska rörelser.
Också klimatfrågan är beroende av ett visst mått av andligt och kulturellt välstånd. Det räcker inte att vi förstår orsakerna eller ens att vi vet vilka de nödvändiga åtgärderna är. Frågan har andliga och existentiella dimensioner som berör vår syn på lycka, tillväxt och det goda livet. Samhället har därför inte råd att ignorera det sociala och etiska ”kapital” som finns i de religiösa traditionerna. Dessa har ofta en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som rent sekulära perspektiv kan sakna. De kan bidra till det paradigmskifte som världen så väl behöver.
Förr talade man om att det var prästerna som stod för domedagspredikningarn, idag har den rollen hamnat hos klimatforskarna. Inför världens ödesfrågor pendlar vi ofta mellan erfarenheten av mänsklig litenhet och mänsklig storhet, mellan uppgivenhet och handlingskraft. Om vi inte ska lämna en springnota till våra barn och barnbarn måste vi etablera en samverkan mellan vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är uttryck för människans värdighet. Bara då kan vi skapa förutsättningar för en tillväxt i solidaritet med nu levande människor, med kommande generationer och med hela den värld som vi kristna – tillsammans med många andra religiösa traditioner – kallar Skapelsen.
