Efter mycket kompromissande enades till slut världens länder i Dubai om en ny överenskommelse för klimatet. Eftersom förväntningarna var låga, är det svårt att beskriva klimatmötet som en besvikelse. Det skulle dock ha varit en smärre sensation om det nåtts en överenskommelse som innebar konkreta och kvantifierade utsläppsminskningar.

Det finns framsteg från mötet i Dubai som är värda att nämna. Efter 30 år beskrivs för första gångerna tydligt användningen av fossila bränslen som ett problem och fastslår att världens energisystem behöver bli oberoende av fossila bränslen. Däremot sägs inget om takten, bara att gå mot nettonollutsläpp 2050.

Något som är intressant, inte minst mot bakgrund av den kommande svenska klimathandlingsplanen, är den särskilda vikt som läggs på åtgärder under det här decenniet, vilket omnämns det kritiska årtiondet. Det är en svaghet i överenskommelsen, eftersom det är en väsentlig skillnad om utsläppen minskar under de närmaste åren eller om det sker genom en snabbare minskning efter 2045. Varje ton av klimatpåverkande utsläpp som görs nu är betydligt viktigare än en minskning som görs först om 15 år eftersom det är den totala koldioxidbudgeten som räknas.

Den nuvarande svenska klimatstrategin är att öka utsläppen under ett antal år framåt för att sedan minska dem närmare 2045. Frågan är dock om överenskommelsen i Dubai kan påverka regeringen att ändra i sin strategi och bestämma sig för att påbörja minskning av utsläpp i närtid? Det kommer att visa sig i den klimathandlingsplan som, enligt klimatlagen, måste presenteras före årsskiftet. Klimat- och miljöministern har ett starkt argument i klimatöverenskommelsen eftersom den trycker på utsläppsminskningar under det här nuvarande och kritiska decenniet. Eftersom EU var pådrivande under förhandlingarna vore det anmärkningsvärt om inte Sverige följde den överenskommelse man precis varit med och träffat.

I Sverige är klimatambitionerna högre i delar av näringslivet än hos regeringen. Men 2024 blir ett tufft år för de företag som vill minska sina utsläpp eftersom den politik som regeringen hittills har presenterat gynnar ökade utsläpp med sänkt reduktionsplikt och sänkta miljöskatter. Det gynnar tyvärr företag som väljer fossilt framför förnyelsebart. Det vore därför önskvärt om regeringen i den kommande klimathandlingsplanen aviserar ett spårbyte där det som är bra för klimatet även är de lönsamma alternativen för näringslivet. Den dag då både företag och politik i samförstånd driver på för minskad klimatpåverkan kan en positiv utveckling ta rejäl fart. Regeringen bör se till att ta chansen i klimathandlingsplanen.