”Den 12/10 i år fick jag min dotter Ella. 2062 fyller hon 50, om hon får leva och ha hälsan. I förra veckan rapporterades det om en ny klimatrapport från Världsbanken, som du säkert känner till. Enligt den kan jorden vara i genomsnitt 4 grader varmare om knappt 50 år. Alarmerande varning, möjligtvis svår att greppa.”
Så börjar ett öppet brev som en av mina vänner har skrivit och skickat till våra svenska politiker. Glädjen över att precis ha fått ge sin dotter något så värdefullt som livet blandas med en oro över hur Ellas framtid här på jorden kommer att se ut. Reaktioner likt den som min väns brev illustrerar är vanligt hos människor idag.
På Naturskyddsföreningens höstkonferens i fredags var det helt fullsatt och det märks att det finns ett stort intresse i att få reda på svaret till frågan, hur gör vi då, som var temat för konferensen. I salen kunde man nästan ta på den energi och engagemang som fanns bland alla som var där. Det fanns också en hel del inspiration och tydliga förslag på lösningar hos de gäster som pratade under dagen. Att prata om just lösningar och åtgärder är oerhört viktig men att faktiskt börja genomföra dem är helt avgörande. Visioner och drömmar är viktiga som riktlinjer men utan verklig handling så tenderar vi att ta oss alldeles för långsamt framåt.
Vi står inför alarmerande klimatförändringar. De flesta vet att klimatet blir varmare och att det kommer påverka nutiden och framtiden negativt men trots engagemang och vilja så känner sig många också uppgivna över den domedagsstämning som möter oss. Och visst är det bråttom, men det är inte för sent!
Vägen mot en hållbar värld kommer ibland att kännas som ett maratonlopp i lätt uppförsbacke. I början kommer den uppförsbacken säkerligen att kännas tung men efter fortsatt ihärdighet så kommer backen vända nedåt och det kommer att kännas lättare att ta sig framåt. Förutsättningarna med att lyckas gå i mål finns, förberedelserna är gjorda, förslag på åtgärder ligger bordet, nu fattas bara att betala anmälningsavgiften och att börja springa, att börja agera! Ledare inom politiken, näringslivet och folkrörelser måste ta täten och vi andra hänger på.
Vi kan fortsätta diskutera och debattera klimatfrågan på olika nivåer och med olika perspektiv men utan tydlig handlingskraft och då riskerar den hopplöshet man ibland känner växa sig starkare och göra uppförsbacken alldeles för tung. Sverige ska också ta täten i det globala perspektivet. Vi kan vilja bli bäst, vilja visa vägen och ändå respektera och peppa våra lagkamrater.
Min vän avslutar sitt brev med en uppmaning till våra politiker. ”Som mor som inte bara bryr mig om mitt barns framtid, utan hela världen (som vi känner den) känner jag så här: VAKNA! Ta möjligheten att göra genuint bra saker som jag, Ella och framtida generationer kan tacka dig/er för! Ta blocköverskridande beslut som gör skillnad! Antagligen kommer dessa investeringar vara väldigt bra i långa loppet, eftersom konsekvenser av klimatförändringarna antagligen kommer bli extremt kostsamma. Ta beslut nu som gör att du rakryggad kan stå inför dina barn och barnbarn och/eller andra från deras generation. Slippa få höra: ”Du/ni visste, men ni gjorde inget…” Som nybliven förälder till ett litet barn, får man på nära håll uppleva livets skörhet. Jag hoppas och tror att hon lever över nästa val och nästa och nästa och många val därtill. Med det långsiktiga perspektivet hoppas jag även att ni fattar gemensamma beslut rörande den här frågan”.
Jag önskar att min väns dotter tillsammans med alla andra döttrar, söner, barn, barnbarn och barnbarns barn ska få möjlighet möta en framtid där jordens resurser respekteras och kan samverka med människan på ett hållbart sätt. Nu återstår det verkliga maratonloppet som vi måste göra tillsammans men där våra politiker måste ta täten. Trots tillfällig trötthet, uppgivenhet och frustration så måste vi fortsätta loppet och peppa varandra längs vägen. Det här är en utmaning vi måste anta!