Hagainitiativet har intervjuat Dr Fergus Green, lektor i politisk teori och offentlig politik vid institutionen för statsvetenskap och School of Public Policy vid University College London om klimaträttvisa.
Hur skulle du definiera klimatorättvisor? Kan du nämna några aktuella exempel?
-Klimatorättvisor handlar i grunden om klimatförändringarnas oproportionerliga effekter på de fattigaste och mest utsatta människorna. Denna orättvisa förvärras av det faktum att de vanligtvis bidrar minst till, och drar minst nytta av, de koldioxidintensiva produktions- och konsumtionssystemen som ger upphov till klimatförändringarna. De har dessutom minst makt över beslut om begränsning av, och anpassning till, klimatförändringar.
-Det är förståeligt att vilja fokusera på exempel på orättvisor kopplat till utsläpp av växthusgaser: Men jag tycker att det är mer användbart att tänka på klimatorättvisor i strukturella termer; det är en produkt av konsumtions- och produktionssystem som skapar stora möjligheter för vissa samtidigt som möjligheterna för (många fler) andra begränsas. Klimatförändringarna korsar och förstärker redan existerande orättvisor, som ofta har gemensamma strukturella rötter i odemokratiska och elitkontrollerade institutioner, organisationer och nätverk.
Hur driver ojämlikhet klimatförändringarna (och vice versa), och vilka är några av de sociala, ekonomiska och politiska faktorer som bidrar till detta förhållande?
-Vi har länge förstått hur klimatförändringarna förvärrar ojämlikheten; kort sagt, fattigare människor är mer utsatta och mer sårbara för dess effekter än rikare människor. Men, vi har mindre väl förstått är hur ojämlikheten förvärrar klimatförändringarna. I en nyligen publicerad forskningsartikel hävdar jag att ojämlikhet driver klimatförändringar genom flera kanaler. Ekonomisk ojämlikhet skapar maktobalanser som gör det möjligt för företag, och affärseliter, att utöka koldioxidintensiv produktion och hindra klimatpolitiken, samt ger rika möjlighet att leva ohållbara koldioxidintensiva livsstilar som sätter konsumtionsstandarder som de med lägre inkomster strävar efter. Samtidigt, å andra sidan, gör fattigdom, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet människor rädda för en ambitiös klimatpolitik, som kan hota att urholka deras köpkraft eller beröva dem arbete.
-Dessa ekonomiska effekter är ofta geografiskt grupperade och förstärker befintliga geografiska ojämlikheter, vilket ytterligare ökar de politiska motreaktioner mot klimatpolitiken. Slutligen undergräver sociala och ekonomiska ojämlikheter det förtroende som krävs i samhället för omfattande kollektiva klimatåtgärder.
Hur bidrar klimatpolitik och åtgärder, såsom politik för koldioxidneutralitet, till befintliga mönster av ojämlikhet och orättvisa?
-Klimatpolitik som endast fokuserar på minskade utsläpp kan förvärra ojämlikhet och orättvisa på flera sätt. Det klassiska exemplet är ett koldioxidpris (skatte- eller utsläppshandelssystem). Om man inte antar någon omfördelning samtidigt så tenderar koldioxidprissättningen att vara regressiv i höginkomstländer eftersom den höjer konsumentpriserna för koldioxidintensiva men nödvändiga aktiviteter, som utgör en oproportionerligt hög andel av låginkomsthushållens utgifter.
-Detta problem förvärras ytterligare av det faktum att låginkomsthushåll i höginkomstländer tenderar att bo i mindre energieffektiva bostäder och saknar incitament (eftersom de tenderar att hyra) eller ekonomiska medel för att investera i förbättrad energieffektivitet. I fattigare länder kan prissättningen av koldioxid eller avskaffandet av subventioner till fossila bränslen vara progressiv (i den meningen att den kostar låginkomsttagare relativt sett mindre som andel av deras inkomst än höginkomsttagare) men ändå ha en inflationseffekt i absoluta tal som skadar fattiga konsumenter, vilket är orättvist.
Hur kan företag och politiska beslutsfattare genomföra klimatåtgärder samtidigt som de proaktivt motverkar orättvisor och ojämlikhet?
-Politiska beslutsfattare bör arbeta med klimatåtgärder samt jämlikhets- och demokratiska reformer tillsammans, för att effektivt tackla både klimatförändringar och ojämlikhet. Detta breda fokus är i huvudsak målet för green new deal-programmen. Jag hävdar att sådana program skulle vara mer effektiva, för att mildra effekterna av klimatförändringarna på lång sikt, samtidigt som de sannolikt också kommer att vara populärare bland låg- och medelinkomsttagare.
-När det gäller företag bör målet vara att utveckla koldioxidfria varor och tjänster som är billigare än koldioxidintensiva substitut, snarare än att bara utveckla nischade ”eko”-produkter och sälja dem till rika och miljömedvetna konsumenter (även om det senare ibland kan vara ett steg mot masspridning).
Hur säkerställer vi en långsiktigt rättvis klimatomställning även vid en lågkonjunktur som tenderar leda till en mer kortsiktig ekonomisk politik?
-Argumenten för omfattande klimatåtgärder är så övertygande att politiska beslutsfattare måste integrera dem i den övergripande ekonomiska utvecklingen, såsom finans-, penning- och industripolitiken. Och det kommer alltid att finnas olika alternativ inom klimatpolitiken, som passar olika väl under olika ekonomiska förhållanden.
-När ekonomin är svag på grund av brist på efterfrågan bör regeringar investera i ”grön stimulans”, såsom utbyggnad av infrastruktur för förnybar energi, energieffektivitet i byggnader, subventionering av nya klimateffektiva bostäder, kollektivtrafik, et cetera. Sådana investeringar kan utformas så de gynnar de fattigaste och når in i medelklassen, och bör finansieras genom progressiv beskattning (eller lån, särskilt om räntorna är låga).
-Vid svagare efterfrågan tenderar priserna på fossila bränslen att vara lägre, vilket ger möjligheter att sätta stopp för slösaktiga subventioner av fossila bränslen, avveckla produktionen av fossila bränslen och lagstifta om koldioxidskatter (tillsammans med den omfördelningspolitik som diskuterats ovan). Om ekonomin är svag på grund av trycket på utbudssidan, så som uppstod efter Rysslands krig mot Ukraina, bör kortsiktig politik fokusera på att öka energieffektiviteten och byte till icke-fossila energikällor.
Ekonomisk ojämlikhet skapar maktobalanser som gör det möjligt för företag, och affärseliter, att utöka koldioxidintensiv produktion och hindra klimatpolitiken, samt ger rika möjlighet att leva ohållbara koldioxidintensiva livsstilar som sätter konsumtionsstandarder som de med lägre inkomster strävar efter. Samtidigt, å andra sidan, gör fattigdom, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet människor rädda för en ambitiös klimatpolitik, som kan hota att urholka deras köpkraft eller beröva dem arbete.