Som en följd av ett allt större intresse för hur företagen agerar i klimatfrågan blir det allt viktigare att vara transparent och ge en heltäckande bild av verksamhetens utsläpp av växthusgaser i alla led. Detta särskilt som intresset nu spridit sig från en allmän opinion och vissa kundgrupper till inte minst finanssektorn. För att kunna göra en ordentlig bedömning av ett företags möjligheter och risker kommer det inte att räcka med att delge information om utsläppen som sker innanför grindarna om de största utsläppen sker i leverantörsleden eller i användarfasen för produkterna som företaget säljer. För en investerare är det att köpa grisen i säcken.

I den snabba transformationen där olika alternativ ställs mot varandra, t ex elbilen mot bilar med förbränningsmotor, blir det allt viktigare att se helhetsbilden från vagga till grav.

40 procent av de globala utsläppen sker med drivkraften från företagens inköp av varor och användningen av produkterna som företagens säljer, slår CDP fast i rapporten ”Tracking progress on corporate climate action”, där 35 000 företags klimatrapportering undersökts.

I den allmänt vedertagna standarden för att beräkna och redovisa verksamheters utsläpp av växthusgaser, Greenhouse Gas Protocol, delas utsläppen som verksamheten genererar upp i tre delar (scope) där

• scope 1 är de direkta utsläppen från verksamheten,
• scope 2 är utsläppen för att producera den el, värme, kyla och ånga som köps till verksamheten och
• scope 3 är alla övriga indirekta utsläpp som i sin tur delas upp i 15 kategorier, vilka kan sammanfattas i utsläpp som sker vid produktion och transport av inköpta råvaror och tjänster, samt utsläpp som sker vid användning och sluthantering av produkter som företaget säljer.

Utsläppet i scope 1 för ett företag är scope 1 för endast det företaget och utsläppet i scope 2 är bara scope 2 för just det företaget (men scope 1 för energiproducenten). Med scope 3 är det annorlunda när råvaror och produkter säljs i flera leverantörsled och när produkter som säljs förbrukar andra produkter.

Ett exempel på detta är sockertillverkaren som redovisar utsläpp för att odla de sockerbetor som hen köper och safttillverkaren som redovisar utsläppet för att producera det socker som hen köper, där även odlingen av sockerbetorna ingår.

Ett annat är biltillverkaren som redovisar utsläppen vid användningen av den sålda bilen i scope 3, genom ett antagande om genomsnittlig förbrukning av drivmedel per sträcka samt hur långt bilen antas köra under sin livstid. Utsläppet i användningsfasen för bilen är alltså förbränningen av en produkt som inte biltillverkaren själv har producerat – drivmedlet. Drivmedelsproducenten redovisar sina utsläpp i användningsfasen utifrån bränslets egenskaper och utsläppet som sker vid förbränning av produkten i till exempel ovan nämnda biltillverkares bilmotorer. Både biltillverkaren och drivmedelsproducenten redovisar alltså samma utsläpp i samma kategori i scope 3.

Mellan företagen i Hagainitiativet dyker också samma utsläpp upp flera gånger, t ex Stockholm Exergis utsläpp från produktionen av fjärrvärme (scope 1) hamnar i flera av de andra företagens scope 2. Utvinning och transport av de bränslen som förbränns i Stockholm Exergis fjärrvärmeanläggningar hamnar både i Stockholm Exergis scope 3 och i scope 3 hos företagen som köper Stockholm Exergis fjärrvärme.

Det är därför inte konstigt att utsläpp, där scope 3 ingår, blir stora om flera företags utsläpp summeras (t ex i Dagens Industris artikel), dels för att utsläppen för de flesta branscher är störst i scope 3, men också för att samma utsläpp i scope 3 kan redovisas hos flera företag. Samma utsläpp kan alltså ha redovisats en gång i scope 1, en gång i scope 2 men hos flera företag i scope 3.

Detta kan verka ologiskt, men tanken har aldrig varit att flera företags utsläpp i scope 3 ska kunna summeras. För ett företag redovisas aldrig samma utsläpp flera gånger.

Syftet med att redovisa sina utsläpp i alla led är i stället att företaget ska prioritera rätt åtgärder och inte minst kunna ge en rättvisande bild av hur verksamheten påverkar klimatet för sina intressenter, till exempel finansiärer och kunder. En extern bedömare ska ur klimatbokslutet kunna se om företaget säljer produkter vars användning leder till stora utsläpp eftersom detta innebär en risk i en framtid där skruvarna dras åt med politiska styrmedel och krav från konsumenter. Samma sak om företaget har stora utsläpp i leverantörsfasen. I en nära framtid är det därför troligt att finansiärer kommer att kräva att inte bara utsläppen i scope 1 och scope 2 redovisas utan också att de största utsläppen i scope 3 kvantifieras eller i alla fall beskrivs.

Utsläppen i scope 3 kan i vissa fall vara svåra att beräkna, dels i leverantörskedjans alla led, men också i användningsfasen där företaget visserligen har någorlunda koll på produktens klimatprestanda men kanske inte på hur mycket, hur och var produkten kommer att användas.

Ett annat dilemma är att för vissa utsläpp har företaget begränsad rådighet och ett annat är när företagets största utsläpp kommer från bästa möjliga val som finns på marknaden idag. Då kan det vara svårt att minska utsläppen i scope 3, men det ska inte ett vara ett hinder från att redovisa dem.

Att gömma sig bakom att man inte kan göra en exakt redovisning och därför inte redovisa utsläppen i scope 3 är att ge mottagaren av informationen ett ofullständigt underlag som ger en felaktig bild av företaget. I stället bör osäkerheter hanteras med att vara transparent med hur man har räknat och redogöra för hur mycket av resultatet som baseras på uppmätta respektive uppskattade, mer osäkra, data.

Göran Erselius, expert klimat och energi, 2050, och ansvarig för utveckling av Hagainitiativets klimatbokslut