Byggnader kan värmas med fjärrvärme, olika typer av värmepumpar, direktverkande el, elpannor eller med pannor som eldas med pellets, ved, gas eller olja. De olika teknikerna för uppvärmning, där de två vanligaste är fjärrvärme och eldrivna värmepumpar, konkurrerar på lokala värmemarknader.

Konkurrensen baseras främst på pris, men även upplevd klimatpåverkan beaktas när fastighetsägare väljer uppvärmningsform. Det är därmed viktigt att metoderna för klimatvärdering av olika energibärare ger relevanta beslutsunderlag.

En vanligt förekommande metod är Greenhouse Gas Protocol (GHG-protokollet). Protokollet finns i flera olika varianter där den mest använda är protokollet för bokföring, vilket normalt innebär beräkning av påverkan på klimatet under föregående år.

Klimatvärdering av ett företags köp av energi hanteras inom det så kallade Scope 2. Beräkningen görs på så sätt att mängden köpt energi, till exempel mängden köpt el och fjärrvärme, multipliceras med respektive energibärares emissionsfaktor. Hur dessa emissionsfaktorer sätts är kritiskt för metodens resultat.

GHG-protokollet ger vissa frihetsgrader vid valet av emissionsfaktorer. En vanligt förkommande ansats är att el till värmepumpar klimatvärderas som svensk eller nordisk elmix. Fjärrvärme värderas normalt som det aktuella fjärrvärmenätets bränslemix.

Detta ger i de flesta fall en klimatvärdering som visar att eldrivna värmepumpar har bättre klimatprestanda än fjärrvärme. Anledningen är att svensk och nordisk elmix har relativt låg klimatpåverkan, medan fjärrvärme från fjärrvärmenät med avfallsförbränning anses ha sämre prestanda. Fastighetsägare kan således förbättra sin klimatredovisning genom att byta uppvärmningsform från fjärrvärme till värmepump.

Men mängden avfall som förbränns kommer inte att minska bara för att fastighetsägare väljer bort fjärrvärme. Alla fossila material, till exempel plast, som tillförs samhället blir förr eller senare ett avfall som inte går att materialåtervinna. Att avfall förbränns är en konsekvens av ett misslyckande som innebär att avfall uppkommer i samhället och där i praktiken förbränning är det enda möjliga behandlingsalternativet.

Risken är snarare att utsläppen av växthusgaser kan komma att öka när fastighetsägare väljer värmepump istället för fjärrvärme, eftersom ökad användning av el kan innebära ökad elproduktion med fossila bränslen i andra länder. Ökad användning av el till uppvärmning förvärrar dessutom problemet med hög eleffekt i elsystemet eftersom elbalansen är som mest ansträngd när det är kallt.

Risken finns alltså att energisystemet utvecklas i en ogynnsam riktning och att utsläppen av växthusgaser ökar, trots att redovisning enligt GHG-protokollet visar motsatsen.

Detta är ett problem som måste uppmärksammas. Aktörer som använder GHG-protokollet som metod för klimatvärdering måste vara införstådda med dess brister, så man kan ta beslut som bidrar till att minska klimatpåverkan i verkligheten och inte bara ”på papperet”.

Grundfelet är att många aktörer använder en metod för bokföring i underlag för beslut när man egentligen ska använda en metod för konsekvensanalys.

Ett möjligt sätt att hantera problemet med att metoden för bokföring ger missriktad styrning är att man vid klimatvärdering av avfallsförbränning allokerar klimatpåverkan till avfallsbehandlingstjänsten istället för till den levererade energin. Detta skulle skicka ”signalen” bakåt i avfallsflödet mot de aktörer som har rådighet att påverka mängden avfall som lämnas till förbränning.

Så som många företag använder GHG-protokollet synliggörs inte växthusgasutsläppen från förbränningen av det avfall som uppkommer i företagets verksamhet. Detta kan göras inom Scope 3, vilket också är min rekommendation till berörda aktörer. Företag bör redovisa mängden avfall som man genererar och som senare lämnas till förbränning, samt att man beräknar och redovisar utsläppen som avfallsförbränningen ger upphov till.

Erik Dotzauer, skatte- och styrmedelsexpert, Stockholm Exergi