Förnybara drivmedel tillverkade av hållbara råvaror så som jord- och skogsbrukets restprodukter i så kallade bioraffinaderier lyfts ofta fram som en central förutsättning för transportsektorns omställning till fossiloberoende och fossilfrihet. Flera aktörer, inte minst Svante Axelsson, lyfter fram Sveriges synnerligen goda förutsättningar och potentialen för kommersialisering av bioraffinaderier och produktion av förnybara drivmedel i Sverige. Varför vill vi då ha kommersialisering av bioraffinaderier och förnybara drivmedel i Sverige?

Det är inte för klimatets skull för klimatet ser inga nationsgränser. Anledningarna måste således vara mer komplexa. Att vi vill ha arbetstillfällen, försörjningstrygghet, öka förädlingsvärdet på inhemska (hållbara) råvaror, ha bättre kontroll över produktion och hållbarhet (i alla dimensioner), vill möjliggöra kunskapsuppbyggnad och lärande i Sverige och därmed hoppas på att producera och exportera mer än bara förnybara drivmedel, att exportera teknik, kunnande och kompetens. Oavsett behöver vi erkänna värdet i dessa anledningar.

Om vi nu, av olika skäl, vill ha investeringar i Sverige för kommersialisering av förnybara drivmedel, vad är då mina ”tips från coachen”? Jag har två.

Det första är att det är skillnad på att stimulera marknadsuppbyggnad och att stimulera uppbyggnad av produktionskapacitet samt att det finns viktiga hänsyn som måste tas för att nya teknologier skall kunna konkurrera på lika villkor på marknaden. Ser man till statistiken över andelen förnybart i transportsektorn i EU är Sverige outstanding. Vi har lyckats med att skapa marknad och andelen förnybart i vår transportsektor har ökat kraftigt de senaste åren. Samtidigt har vi inte alls på samma sätt byggt ut vår egen produktionskapacitet och vi importerar en ökande andel förnybara drivmedel. På samma sätt är det skillnad på industrialiseringspolitik och spridningspolitik.

Med andra ord, den politik och de styrmedel som på ett kostnadseffektivt sätt ger storskalig spridning av en kommersiell teknik är inte samma politik och styrmedel som klarar av att sätta ny teknik på marknaden i form av de första storskaliga anläggningarna. Detta beror på att nya tekniker är omogna och måste stödjas innan de kan konkurrera på lika villkor med redan etablerade tekniker. Här finns klar förbättringspotential.

Det andra är vikten av storskalig, tillgänglig forskningsinfrastruktur. Pilot- och demonstrationsanläggningar är bryggan mellan forskning och utveckling och kommersialisering och är således av stor betydelse! Kopplat till området förnybara drivmedel har vi i Sverige forskningsinfrastruktur som bitvis är one-of-a-kind, det är en resurs som vi definitivt bör nyttiggöra om vi önskar kommersialisering av dessa värdekedjor och tekniker. Uppskalning i Sverige ger, förutom de uppenbara fördelarna för svensk industri, möjligheter för kunskapsuppbyggnad i Sverige och stärker våra universitet och högskolor likväl som instituten!

Potentialen finns – nu måste vi hjälpas åt för förverkliga den!

Johanna Mossberg
Fokusområdesledare Fossilfria transporter, RISE