Det är något fel med det offentliga klimatsamtalet. Vi har tappat decennium efter decennium på prat. ”Vi kan inte gå över till förnybar energi förrän den är utvecklad”. Det är som att säga: ”Jag skall inte börja motionera förrän jag har fått bra kondition”.
”Ekonomin” anges ofta som bekymret där ”tillväxten” skulle vara omöjlig. Men det som är omöjligt är tillväxten av materialflöden inom BNP-måttet. Industriell och kulturell tillväxt av värden är däremot möjlig i all oändlighet. Naturen är ett gott exempel. Den har i den bemärkelsen ”vuxit” under hundratals miljoner år, tills en art kunde bota sjuka, spela Bach, och betänka sitt eget öde. En enorm sofistikerad ”tillväxt”, frikopplad från materialflöden. Det kan vi härma. T ex genom att byta kärnkraft och fossila bränslen mot modern energi som bara omformar eviga energiflöden alldeles oavsett ifall vi sätter en turbin/propeller/solcell i vägen eller inte. Bränslecykeln är gratis.
Förutom den förvirrande debatten om tillväxt, låter det också som om hållbar utveckling skulle vara en kostnad som etiskt bör delas av alla. Men de som vet hur skicklig navigering mot hållbarhet går till tjänar pengar oavsett vad de andra gör. Stora historiska utvecklingssteg brukar ske så. Några personer/organisationer/länder ser vad som börjar hända för att det måste hända och så sätter de igång. Sen börjar de andra undra varför de där framsynta har ”tur” hela tiden. Men våra ledare sitter fortfarande fast i gamla antaganden. Under klimatförhandlingarna bevakar de varandra ängsligt för att inte bli först att ”ta på sig tagelskjortan”. Hur ofta har sånt varit en vinnande strategi? ”Vi här i räknemaskinindustrin investerar inte i datorer förrän alla delar solidariskt på kostnaderna”. Det handlar om att lägga investeringar som både ger inkomster, och som går att teknikkoppla till nästa steg när marknadstrycket på det oundvikliga blivit än större.
Skulle man vara ensam om sådan hållbar utveckling är man visserligen på Titanic. Ingen organisation kan ensam rädda världen. Men man får åka första klass på resan, utan tagelskjorta. Det blir lägre och lägre relativa kostnader för resurser, avfall, försäkringar, innovationer etc. Och det skapar mer och mer relevans och produktivitet på den alltmer hållbarhetsdrivna marknaden. Icke hållbar utveckling, däremot, går åt andra hållet och blir relativt dyrare och mer irrelevant för att det måste bli så. Som kärnkraft och kol/olja t ex. Överlevnadsfrågor är övertygande på sikt och dålig omvärldsanalys kostar.
Slutligen pratas det hållbarhet utan att definitionen ligger på bordet. Ungefär som att spela schack utan att känna till principerna för schack matt. Och som om vi trodde att bakåtsträvarna bör talas till rätta av människor med överlägsen etik. Hållbar utveckling är främst en kompetensfråga som börjar med att man kan definiera hållbarhet och förstår affärsnyttan. Det är först då man kan (i) ta fram innovationer som kan lösa utmaningarna, (ii) hoppa från tuva till tuva bland lösningarna, (iii) ta det onda med det goda (trade-offs), (iv) hantera systemavgränsningar, (v) undvika att lösa ett problem genom att generera ett annat och, inte minst, lära sig (vii) samarbeta effektivt över sektors- och disciplingränser i t ex värdekedjor. Detta istället för att delta i pratklubbar om etik och PR och det lilla man kan tjäna på det. Om detta borde ett mer konstruktivt offentligt samtal handla.