Maria Wolrath Söderberg, om hur rädsla och hopp bidrar till klimatomställningen

Hagainitiativet har intervjuat Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik på Södertörns Högskola som forskar på frågor i relation till klimatförändringar och hållbarhet.

På vilket sätt hänger rädsla och hopp samman när vi pratar om klimatomställning?

-Hopp ställs ofta mot rädsla. Men de är två känslor som är sammankopplade. Hopp är bara relevant när vi känner rädsla. Man går ju inte och hoppas om det inte finns något hot. Däremot är det viktigt att skilja mellan passivt och aktivt hopp. Passivt hopp är en falsk trygghet, ”det löser sig” utan att man behöva vidta åtgärder själv. Aktivt hopp, däremot, är att se faran i vitögat, samla ihop sig och hugga i, helst tillsammans. Det ger också en stark känsla av mening och är en viktig motor i både individuell och kollektiv omställning.

Varför behövs krisberedskap i klimatdiskussionen?

-En av de stora utmaningarna är att vi, som tillsammans utgör samhället, inte är tillräckligt rädda. Vi vill ha allt och vill inte avstå från något. Det liv vi vant oss vid ses som en rättighet och målkonflikter uppfattas som att någon, förmodligen staten, har misslyckats. Men här är det naturen som sätter ramar. Först när vi inser vad som håller på att gå förlorat kan vi förstå vad som behöver göras för att bevara detta.

-Krismedvetenhet är centralt, men vi ser i vår forskning att de inte är alarmistiska kampanjer som gett den medvetenheten, utan att man tagit till sig budskapen från vetenskapen. När människor inser krisens omfattning och akuthet är det rationellt att bli omskakad och rädd. Det i sin tur driver en mot handling, men en förutsättning verkar vara att det finns ett socialt stöd, att man inte är ensam i upplevelsen.

Vad bör inte kommuniceras i klimatarbetet?

-Idéen om att vi ska undvika rädsla i klimatdebatten stämmer inte. Det är en myt i hållbarhetssvängen där hopp och rädsla ställs emot varandra. Precis som jag nämnde tidigare, så är de två känslor som starkt hänger samman. De positiva berättelserna, alternativa lösningarna och framtidsvisionerna är viktiga, men människor behöver samtidigt bli krismedvetna. Då kan de två perspektiven samverka.

-En annan problematisk idé är att man till varje pris bör undvika att moralisera. Folk gillar visserligen förstås vare sig att skämmas eller att känna skuldkänslor, men det betyder inte att moraliska argument är kontraproduktiva. Samveten, ansvarskänsla, rättvisa är viktiga drivkrafter för personer som ställer om, i alla fall för dem som vill leva hållbart, en hög andel av svenskarna. I vår undersökning av personer som slutat flyga för klimatets skull hade samtal med moraliska perspektiv spelat stor roll för många. Det är egentligen en konstig idé att det inte skulle göra det. Man kan titta på vilken kris som helst, pandemin till exempel. Vi ställde om snabbt och kraftfullt, till och med nästan utan regleringar, delvis för att skydda oss själva, men i hög grad för andras skull. Vi människor kan det med.

Vilka perspektiv saknar du i klimatdebatten idag?

-Politiken måste våga prata om behovet av att avstå och att minska. Det är komplexa frågor som innebär att synliggöra målkonflikter, men alla som jobbar med klimatfrågan vet att det kommer att krävas livsstils- och beteendeförändringar. Vi kan inte fortsätta som vanligt. Detta måste lyftas tydligare bland politiker.

Hur kan näringslivet agera för att påverka politiken i rätt riktning?

-Många företag kliver fram nu när politiken inte gör sitt jobb på klimatområdet. Särskilt hoppfullt är de att se exempel på företag som går ihop med varandra och med andra aktörer som kommuner och regioner för att kollektivt ta ledning i flera viktiga frågor, så som exempelvis när det gäller energibesparing och energieffektivisering.

-Jag möter också allt fler företagsledare som vågar se och prata om det stora dilemmat, elefanten i rummet, att hur man än anstränger sig att producera klimatsmart är det ofta egentligen bäst för klimatet att varan inte produceras alls, eller så lite som möjligt, vilket förstås krockar med lönsamhet. Det kan verka som en hopplös tanke, men det tycks som om att våga tänka den, är något som verkligen öppnar för nya cirkulära affärsmodeller.

Hopp ställs ofta mot rädsla. Men de är två känslor som är sammankopplade. Hopp är bara relevant när vi känner rädsla. Man går ju inte och hoppas om det inte finns något hot. Däremot är det viktigt att skilja mellan passivt och aktivt hopp. Passivt hopp är en falsk trygghet, ”det löser sig” utan att man behöva vidta åtgärder själv. Aktivt hopp, däremot, är att se faran i vitögat, samla ihop sig och hugga i, helst tillsammans. Det ger också en stark känsla av mening och är en viktig motor i både individuell och kollektiv omställning.

Maria Wolrath Söderberg
docent i retorik på Södertörns Högskola